Det är ett vackert sätt att se på konfirmation, som kyrka möter vi unga människor, som står där i början av sitt liv, som är både härligt och förfärligt.
Å ena sidan, ett äventyr och en möjlighet, ett liv där jag kan få bli jag fullt ut.
Å andra sidan en oro, en ångest över allt som man skall möta, kommer jag räcka till? Kommer jag att duga och kommer jag att orka?
Vad ger vi för medskick till livet?
Vi har just kommit till lägergården Gransnäs. Jag har ännu inte mött de
drygt 40 konfirmanderna, vi äter och så samlas vi i en stor gympahall. Det är riktigt rörigt och hög ljudnivå. Vi får tag i en mikrofon och försöker få alla att ställa sig i en ring och till slut står alla där.
Det finns så mycket liv i kropparna, jag står i mitten och försöker få dem att böja på ryggarna så de står med raka ben och ser ned på sina fötter. En ganska enkel instruktion som tar tid, men till slut står alla där med böjd rygg och efter någon minut börjar det värka. Så läser jag berättelsen då Jesus möter en kvinna som varit krokryggig i arton år och så rör han vid henne och hon kan räta på sig.
Så rör jag vid varje konfirmand och de reser sig upp. Så blir det glam, stoj
och spring igen.
Älskade för dem de är
När jag står där i en fullsatt S:t Petri kyrka och hör och ser på konfirmanderna
tänker jag på den där stunden i gympahallen. Nu är de vackra i sina kåpor, men inte bara det, de har fått ett medskick. Att de är älskade för just dem de är. Att de kan vara stolta och starka och aldrig glömma det. De behöver inte kröka ryggarna, de kan räta på dem. Att de liksom är iklädda Kristus som älskar, stöder
och bär. Många konfirmander berättar att vad de tar med sig från konfirmations-tiden är gemenskapen.
”Se hur de älskar varandra”, sa man om de första kristna. Det är ett Guds verk och det är så starkt när vi får se det och vara en del av det.
”Kan man få ha det så här bra?”
Jag står i matkön på lägergården Vårdnäs. Det är vår andra lägerhelg och vi ska strax åka därifrån.
Några konfirmander säger: ”Kan man få ha det så här bra? Men det är klart, man ska sluta när man är på topp”. Jag bara ler, det är det där med gemenskapen.
”Jag är med er alla dagar”
Vi reser till Berlin. Koncentrationsläger, Sachsenhausen, den delade staden. Vi pratar om människosyn och om alla människors lika värde. Vi besöker Svenska kyrkan i Berlin (läs mer om Victoriaförsamlingen på sidan 11). Där firar vi mässa med dop. Tre ungdomar tar emot det heliga dopet, kärlekens vattenstämpel präglad på deras liv, alla konfirmandernas liv, iklädda Kristus.
Vi delar bröd och vin, tänder ljus, skriver bönelappar, sjunger och delar gemenskap. Jesus säger; ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”. Där har vi medskicket; aldrig ensam, alltid älskad och skapad för stora ting.
Text: Larz Netz
