”Det är väldigt befriande att gråta”

De har åtminstone tre saker gemensamt. Det första är att de är män. Det andra är att de alla arbetar i Södra Tjusts pastorat. Torbjörn är kyrkogårdsvaktmästare
i Törnsfalls församling, Fredrik är kyrkogårdsansvarig och Larz är präst i Västerviks församling. Det tredje är att de just denna dag träffas för att prata om att gråta.

”Det kom en tår idag”
Vi ses på ett café i Västervik en solig torsdagseftermiddag. Det finns en förväntan
och nyfikenhet runt bordet. Torbjörn har upplevt många begravningar i sin roll som vaktmästare.
– Begravningar tycker jag kan vara känslosamma. Då får man ta av sig glas-ögonen ibland för att torka tårarna. Det är extra känslosamt om det är en yngre människa som gått bort eller om något barnbarn skrivit något som de läser vid kistan, säger Torbjörn.
Prästen Larz Netz kommer direkt från en begravning och har haft ytterligare en begravning på förmiddagen.
– Det kom en tår idag på en av begravningarna. Ibland blir det väldigt starkt
och då tillåter jag mig att dras med, men inte mer än att jag kan hålla ihop begravningen när jag är i tjänst. Jag tror det kan vara befriande för begravnings-sällskapet att se att jag som präst är berörd, säger Larz.

”Då bröt jag ihop fullständigt”
Alla tre är överens om att de har fått lättare till gråten med åren, men att de som män inte alltid är bekväma med att visa sina tårar.
– Jag tror att man kanske associerar gråt med svaghet. Man blottar sig när man som man gråter. Senast jag grät ordentligt var när min svärmor gick bort och min ena dotter sjöng på begravningen. Då bröt jag ihop fullständigt som jag aldrig gjort förut. Jag och övriga familjen blev nog överraskad över hur starkt jag reagerade, säger Fredrik Johansson.
Torbjörn tror att han är lika lättgråten som sin fru och att de också kan gråta glädjetårar. Han berättar om sin reaktion när frun fick det glädjande provsvaret att det inte var något allvarligt.
– I väntan på provsvaret skulle jag vara stark, men när vi fick svaret då bröt jag ihop och grät jättemycket av lättnad.
De delar en erfarenhet av att deras egna fäder aldrig eller mycket sällan grät, men Larz pappa ”blev mer gråtmild när han blev äldre”.
– Han var väldigt kraftfull och sträng, men hade samtidigt väldigt nära till känslorna. Men min mor däremot var som ett isblock, säger Larz.

”Det är modigt att gråta”
Larz berättar om när familjen vid två tillfällen tvingats att ta bort två hundar.
– Jag har nog aldrig gråtit så mycket som då när vi suttit där med hela familjen. Gråten drar oss närmare varandra, säger Larz.
Torbjörn tycker att han gråter lagom ofta, men Fredrik skulle gärna gråta mer.
– Jag är lite avundsjuk på andra som har lättare till tårar, för det är väldigt befriande att gråta. Jag ångrar fortfarande att jag inte grät ordentligt när min morfar gick bort för 18 år sedan, säger Fredrik och berättar att han just nu tycker att det är väldigt jobbigt att äldsta dottern ska ut och resa.
– Jag kan inte skydda henne längre. Det är klart att hon ska resa och se världen. Det är bara att gilla läget, men det blir nog mycket tårar den dagen hon åker, säger Fredrik.
Kaffet är uppdrucket och kakorna har lämnat smulor på faten. Torbjörn, Larz och Fredrik verkar vara rörande överens om att uttrycket ”riktiga män gråter inte” varken är en sanning eller är något att sträva efter.
– Det är inte farligt för oss män att gråta. Gråt mer, säger Larz och Fredrik lägger till:
– Det är modigt att gråta. Det är snarare modigt än en svaghet att gråta.

Text: Filip Ewertsson

Lyssna och se när Fredrik gästar Södra Tjusts pastorats podcast Pausa.
Se länkarna nedan.