”Det ska märkas att vi finns”

Vi ses i ett för dagen regnigt Västervik en tisdag i oktober. Vi väntar ut regnet i
Kyrkans hus, som bara en månad bort är Anna-Carins nya arbetsplats. Hon minns
sina barndomsår i Västervik som ”idylliska i en småstad utan större problem”. Familjen var inte uttalat troende men hon döptes, gick söndagsskola i Marieborgskyrkan, var med i tonårsverksamhet i Missionskyrkan, konfirmerades
därefter i Sankta Gertruds kyrka och var senare engagerad i Kyrkans ungdom.
– Det fanns tre stora ungdomsgrupper i Svenska kyrkan i Västervik på den tiden. Det var mycket roligt som hände och så fanns det så klart några snygga killar där också, säger Anna-Carin.

”Vi ville bli tagna på allvar”
Tonåringen Anna-Carin blev ordförande i Kyrkans ungdom och tillsammans med sina vänner ställde hon dåvarande kyrkoherden Åke Sköld mot väggen.
– Vi ville bli tagna på allvar och kände att vi hade något att säga. Till slut fick vi hålla i en gudstjänst själva, berättar hon.
Anna-Carin tog mod till sig och med stöttning av Anita Manfred, som då var församlingsassistent, fick hon hjälp att förbereda den predikan som hon sedan höll på gudstjänsten.
– Det var nervöst. Jag minns att min svensklärare, som hade en son i ungdomskören, satt i kyrkbänken.

Lång erfarenhet
Efter studenten 1988 flyttade hon till Stockholm där hon var fredsvolontär och engagerade sig internationellt och för miljöfrågor. Sedan gick flyttlasset till Uppsala för att slutligen studera till präst. Sedan 1997 har hon och familjen bott
i Linköping. Där har hon haft en rad olika prästtjänster – allt från församlings-präst, församlingsherde och stiftsadjunkt för företag på stiftsgården Vårdnäs till ett stort engagemang som fackligt aktiv. Närmast kommer hon från en tjänst som blåljuspräst, där hon arbetat med sjukhuskyrkan, polisen och räddningstjänsten.
– Jag har en lång erfarenhet som präst. Det är lite sorgligt att lämna det sammanhanget jag nu varit i. Men det ska bli roligt att få arbeta som kyrkoherde i ett stort pastorat i nära samarbete med ledningsgruppen, anställda, förtroende-valda och ideella krafter, säger Anna-Carin.

Tennisfamilj
Tennis är ett stort intresse för hela familjen Gabelic. För Anna-Carins egen del är det mest som åskådare till sönerna, som båda är elitspelare. Den äldste sonen finns i USA, där han spelar tennis och pluggar på universitetet NC. Den yngste sonen går i nionde klass.
– Jag hade faktiskt Stefan Edbergs första tränare som lärare i ekonomi på gymnasiet. Minns att vi räknade på vad det skulle kosta att bygga en ny tennishall i Västervik.
Familjen kommer inledningsvis att bo kvar i Linköping, men Anna-Carin kommer delvis bo i övernattningslägenhet i Västervik. När hon inte kollar på tennis uppskattar hon att läsa en spännande deckarroman, gärna i familjens sommarhus i Torekov.

Efterlyser mer respekt
På tal om det aktuella temat för det här numret då. Vad längtar vår nya kyrkoherde efter?
– Jag längtar efter ett samhälle där vi respekterar varandra mer. Jag tycker att vi har tappat lite respekten över generationsgränserna. Vi lever för ensamt idag och jag längtar efter ett annat samhälle, där vi mår bra och känner mer mening
och gemenskap, säger Anna-Carin.

Bokstavligt märkt av tron
Den kristna tron är central och en trygghet för Anna-Carin. Korstatueringen på hennes högra handled blir uppenbar varje gång som hon handhälsar. Tatueringen är inspirerad av den koptiska kyrkan i Egypten.
– Jag gillar att Södra Tjusts pastorat vill vara en närvarande kyrka. Det ska märkas att vi finns, att vi som kyrka finns med i olika sammanhang som en självklar aktör i samhället. Att vi som kyrka finns för samtal och kan ge ungdomar hopp om framtiden. Kyrkan ska vara en profetisk röst som står upp för människovärdet, säger Anna-Carin Gabelic.

Text: Filip Ewertsson
Foto: Nathalie Chavez / Everday