”Det var livsavgörande”

Andrum träffar Maria i Hjorteds församlingshem för ett öppenhjärtigt samtal om när livet tog tvärstopp, om att hitta sig själv och om den långa vägen tillbaka.

”Allt såg så bra ut”
Hon växte upp i Frödinge i en familj som hade det gott ställt. Pappan var framgångsrik företagare. Maria, som alltid haft det lätt för sig i skolan, valde att gå i pappas fotspår och plugga till civilekonom på Handelshögskolan i Stockholm. Utbildningen ledde till ett jobb som projektledare på Bonniers för tjänster inom läkemedelsindustrin.
– Till det yttre såg det så bra ut. Jag och min sambo Magnus bodde mitt inne i stan. Jag gjorde karriär och tjänade bra. Men jag vantrivdes så fruktansvärt,
berättar Maria.

Kroppen sade stopp
Trots dessa känslor körde hon på eftersom hon inte vågade känna efter vad hon verkligen drömde om. Men hon mådde allt sämre med kronisk magvärk och besök hos läkare som ignorerade henne. Till slut grät hon bara när hon var på
jobbet. Hos sina chefer fick hon inget stöd. De tyckte att hon skulle gå hem om hon inte kunde prestera.
– Men jag fortsatte att gå till jobbet. Jag minns att jag var på kontoret och såg TV-bilderna från terrordådet i New York. Någonstans efter det är allt bara en stor
dimma, säger hon.
Maria blev sjukskriven. Detta var bara början på en evighetslång och krokig väg tillbaka till livet.
– Jag tappade synen och hörseln. Jag klarade inte av att köra bil, kom inte ihåg vad jag hette och hur man gjorde enkla vardagssaker. Tidigare hade min hjärna varit min styrka. Nu hade jag inget val. Kroppen valde åt mig och sade ”Nu stoppar vi”.

”Katterna räddade mitt liv”
Hon sökte hjälp hos många olika läkare och terapeuter, men hade svårt att hitta rätt. Dagar byttes till veckor, månader och år. Läkare byttes till andra läkare.
När Maria mådde som sämst var hon på väg att ta sitt liv.
– Det var mina katter som räddade livet på mig. Jag tror att de kände på sig ”nu behöver Maria oss”. Katterna tvingade sig på mig och satt bokstavligt talat på mig. Jag fick värmen från dem som jag behövde. Jag ville egentligen inte dö, men jag orkade inte att leva, berättar Maria.
Samtidigt längtade både Maria och hennes sambo bort från storstadspulsen. Flytten till den lantliga gården utanför Hjorted skulle visa sig vara början på slutet av Marias mörka tillvaro. I samma veva som flytten hittade hon äntligen både en läkare och terapeut som kunde ge henne rätt redskap för att hitta tillbaka till sitt verkliga jag.

Stor gudsnärvaro
Sakta men säkert började hon hitta några vänner i Hjorted som bland annat bjöd med henne till öppna förskolan och Måndagsmaten i Hjorteds församlingshem.
– På öppna förskolan träffade jag Helena som jobbade där. Det var livsavgörande för mig. Hon är en så fin kristen, utan att på något sätt göra något väsen av sig. Jag fick frågan om jag ville vara med och hjälpa till ideellt i köket. Till slut hjälpte jag till här nästan varje vecka. Det gav tillbaka min stolthet, säger Maria.
Hon började också att sjunga i kyrkokören.
– På trettondagen när vi sjöng i kyrkan kände jag en så stor gudsnärvaro. Jag tänkte ”det är här jag ska vara, jag vill inte vara någon annanstans”.

Måste inte vara perfekt
Marias dröm var egentligen inte att göra karriär och tjäna en massa pengar. Hennes länge bortglömda dröm var i stället att skapa en egen familj med två barn och vara en del av det lokala samhället. En dröm som hon lever i just nu.
– Det är viktigt att drömma om du drömmer på rätt sätt. Du behöver inte kunna springa ett maraton, ha perfekt inredning och vara jättesnygg. Du måste inte vara perfekt. Det duger bra att bjuda hem vännerna på korv med bröd,
säger Maria.

Jesus och Astrid
Efter 20 år som sjukskriven är Maria nu anställd som församlingsassistent i Hjorteds församling och arbetar med barn- och ungdomsarbetet.
– Det känns otroligt stort för mig. Det här är mitt drömjobb. Jag väljer att berätta min story för att kunna hjälpa andra att inse att det finns väg ut hur svart det än är. Men man klarar det inte själv. Det är viktigt att prata om det och att skammen runt psykisk ohälsa försvinner. Jesus och Astrid Lindgren är mina förebilder. Det är viktigt för mig att våga. Jag vill inte vara ”en liten lort”, säger Maria med ett leende.

Text: Filip Ewertsson

VILL DU HÖRA MER OM MARIAS LIVSBERÄTTELSE?
Lyssna och se när Maria gästar Södra Tjusts pastorats podcast Pausa.
Se länkarna nedan.