Genom den har människor i århundraden gått in i kyrkan och blivit omslutna av uråldriga stenar som formats till ett heligt rum. I mitt inre ser jag hur mängder av människor kommit vandrande fram till dörren. De har krökta ryggar av sin tunga börda av skuld, skam, sorg och bedrövelse, huvudena är böjda och ögonen ser ner i marken. De längtar efter att gå igenom porten som låter dem släppa taget om allt som tynger. När de går genom Förlåtelsens port blir ryggarna raka och huvudena uppresta och de kan se varandra i ögonen och se skönheten som fyller rummet.
Så tänker jag ofta när jag tar emot människor som vill gå till bikt. De kommer med sina bördor med nedslagen blick, men efter förlåtelsens ord sköljs ögonen rena av glädjetårar och jag ser ofta svikten i stegen och den raka hållningen när de går ut ur biktrummet.
Människor som kommer till bikt gör det av olika anledningar. Ibland är det med tydlig insikt om att man gjort fel, ångrar det och vill ta emot förlåtelse och befriat gå vidare. Några har använt en ”biktspegel,” såsom de tio budorden, som får bli frågor t.ex. Har jag några andra gudar jämte Gud? Har jag stulit?
Andra kommer därför att de känner en odefinierbar skuld och kanske skam som de vill bli av med. Då är samtalet viktigt. Det hjälper oss att reda ut vad som är min skuld och vad som är skuldkänslor jag fått av andra och som ofta handlar om att jag inte duger, inte räcker till. Det senare leder ofta till skamkänslor som lätt ger dålig självkänsla. Skammen behöver vi hjälp att bli avlastade genom att höra att vi är älskade och sedda precis som vi är. Kanske behöver vi bli styrkta i att stå upp för oss själva, kanalisera helig vrede i protest mot orättvisa villkor eller anklagelser.
Men det vi verkligen gjort fel, det som är vårt ansvar, det är synder som kan förlåtas. Och jag har sett så många människor lysa upp i befriade leenden när de ser skillnaden mellan falsk skuld som förlamar den äkta skuld som befriar, när den ångras och förlåts. Skammen säger att jag är ovärdig som människa, syndabekännelsen säger att jag är en värdig ansvarsfull människa.
Samtalet vill hjälpa till att skilja mellan vad som är mitt ansvar som fri och bemyndigad människa och vad som är osunda orättfärdiga krav, som ställs av andra och kanske av mig själv.
När det eventuella samtalet är avslutat, synderna bekända och förlåtelsen från Gud uttalad så ligger allt begravt vid korsets fot. Prästens tystnadsplikt är ovillkorlig. Nästa gång du kommer till bikt och kanske bekänner samma synd igen så är det som om det vore den första.
Så ser jag hur människor kommer ut genom Förlåtelsen port. Deras identitet är inte en krökt ”fattig, syndig människa” utan en befriad, rakryggad, trygg och ansvarstagande människa. Inte ett objekt för andras eller omständigheternas nycker utan med den identitet av att vara ett ansvarsfullt subjekt, som vågar se sitt liv som en gåva och ett ansvar för sina handlingar.
Förlåtelse är befrielse!
Torbjörn Ahlund, kyrkoherde emeritus, Vadstena