Vi möts då och då. Ibland hemma hos henne. Hon har tagit kontakt via mejl och behöver få bolla sina tankar med någon. Hon är sjukskriven sedan länge och lever på sin sjukersättning. Men alla möten med försäkringskassan och socialtjänsten är tärande. Hon lider av stress och orkar och förmår inte ringa alla samtal själv.
Vi hjälps åt. Hon får uppmuntran och stöd i att våga stå upp för sej själv. Våra samtal handlar om relationer, ekonomi som blivit ansträngd, hälsa, relationer inom familjen. Allt är rörigt och hon har svårt att finna sin kraft. Ensamheten och meningslösheten är hennes följeslagare.
Hennes gråt när hon lättar sitt hjärta är på en och samma gång befriande och plågsam. Hon säger att det betyder mycket att någon ser hennes gråt. Jag går bredvid en tid i hennes liv och det kan hända att jag lägger min arm om hennes axel, som Jesus gör på ikonbilden. Den kallas för vänskapsikonen.
Diakoni är att gå bredvid eller före eller efter men aldrig åt någon. Vi kan alla hamna i det att vi behöver stöd, men vägen den måste vi gå själva.
Helena Ask, diakon Södra Vedbo pastorat
Obs! Berättelsen är omskriven så att igenkänning ej kan ske.