Gudstjänst

Som avslutning på gudstjänsten läser prästen välsignelsen över församlingen. Den är hämtad ur Bibelns fjärde Mosebok och är alltså en av gudstjänstens äldsta texter.
Mose får veta av Gud hur man ska välsigna församlingen, och det är alltså den välsignelsen  som man fortfarande använder (även om det finns andra välsignelser som också förekommer ibland).
Vill man hitta välsignelsen i Bibeln, finns det en enkel regel att komma ihåg: 4x6=24. Vi hittar nämligen välsignelsen i Fjärde Mosebok, sjätte kapitlet, 24:e versen. Den lyder som följer enligt den senaste bibelöversättningen som kom 1999: Herren välsignar dig och beskyddar dig. Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.
Med detta avslutar vi vår tredje lektion.

Guds välsignelse

I ”Kyrkans förbön”, som brukar komma därefter om det är en söndagsmässa, ber vi för olika saker. Man brukar ofta gå efter en mall där man först ber för viktiga saker i världen, därefter för det egna landet och slutligen den egna församlingen. Ofta finns i kyrkan en bönelåda eller bönekorg där man under veckan kan lägga lappar om vad man vill att församlingen ska be för i gudstjänsten. Då brukar prästen eller den som leder förbönen antingen nämna dessa böneämnen eller bara säga ”och så ber vi för de böneämnen som finns i korgen. Det finns en regel som säger att en hopvikt bönelapp inte ska läsas upp högt, det ska däremot en ovikt. Denna regel fungerar ”sådär” eftersom nog inte alla känner till detta bruk. I den kortare veckomässan utgår ofta kyrkans förbön.
Efter förbönen brukar prästen duka upp till nattvard, men detta är ämnet för nästa lektion och därför berör jag inte det momentet vidare den här gången.

Ovikta böner läses upp

Efter predikan läser församlingen vanligen Trosbekännelsen. Prästen brukar ”påannonsera” den genom att säga antingen ”Låt oss bekänna vår kristna tro” eller ”Låt oss läsa med i kyrkans trosbekännelse”. Den sista formuleringen används därför att även den som inte kan stämma in i varje moment av trosbekännelsen (det kan hända även präster!) ska kunna läsa med. För man behöver inte tro på allt som står i trosbekännelsen för att läsa med, det man gör är att läsa upp vad kyrkan i sin helhet tror på och förkunnar.
Här någonstans brukar också kollekten samlas in. Kyrkvärdarna går runt med håvar där kyrkobesökarna får lägga ett bidrag till ett välgörande ändamål. Eftersom tiderna förändras och kontanta pengar blir alltmer ovanliga har man på sina ställen (exempelvis i Kummelby kyrka och S:t Eriks kyrka) infört kollektomater, alltså en apparat där man kan dra sitt kontokort och betala valfri summa till kollekten. Vid veckomässa samlas normalt inte kollekt in.

Kyrkans trosbekännelse

I en gudstjänst förekommer det ofta texter hämtade ur Bibeln. I en söndagsmässa ingår normalt tre bibeltexter: En ur Gamla testamentet, en ur Nya testamentets epistlar (det vill säga framför allt breven) och en text ur något av evangelierna – berättelserna om Jesu liv och underverk.
Dessa texter läses ofta av en eller flera kyrkvärdar – frivilliga och engagerade människor som hjälper till i gudstjänstenOftast är det prästen som läser evangelietexten.
Efter textläsningen kommer predikan. Normalt är det prästen som predikar, men även andra kan ibland få i uppdrag att göra det. Predikan utgår från de bibeltexter man nyss läst. Är det en kortare mässa (en så kallad veckomässa), kanske vid lunchtid eller på kvällen en vardag, kan predikan utgå eller hållas väldigt kort.
Men inte heller på söndagarna predikar prästen oändligt länge nuförtiden. Annat var det förr. Då kunde ett timglas vara placerat på predikstolen och prästen predikade så länge det fanns sand kvar i den övre delen av timglaset. Det berättas om en präst som använde sig av ett sådant timglas, där det tog sanden 45 minuter att rinna från den ena behållaren till den andra. Nu var det så att många i församlingen nog hade varit ute ganska sent på lördagkvällen och inte enbart druckit vatten- så när de 45 minuterna hade gått vände prästen resolut på timglaset och sa ”Jag tror min församling tål ett glas till” varpå han predikade i ytterligare 45 minuter.

Textläsning och predikan

Något som ska finnas i en mässa –gudstjänst med nattvard – är en syndabekännelse, följt av syndaförlåtelsen. Detta moment kan placeras på lite olika ställen i gudstjänsten. Ofta har man syndabekännelsen alldeles i början, men man kan också göra som exempelvis Kummelby kyrka och lägga syndabekännelsen – som där kallas ”Bön om förlåtelse”- efter predikan, det vill säga ungefär mitt i gudstjänsten.
I syndabekännelsen får vi (tyst för oss själva förstås) möjlighet att inför Gud lägga fram sådant som vi gjort och som vi inte är så stolta över. Kanske har vi sagt eller gjort saker vi ångrar, eller låtit bli att göra goda saker som vi egentligen hade velat göra. Att vara människa är att vara ofullkomlig – ingen människa är perfekt. Men vi har alltid möjlighet att i gudstjänsten få förlåtelse för våra tillkortakommanden – eller ”synder” som man ibland också kallar dem.
Genom kyrkans inte särskilt fläckfria historia har synden ibland betonats lite väl hårt på bekostnad av förlåtelsen. Inte minst var det nog dystert att komma in i kyrkan och genast i gudstjänstens början läsa med i den gamla syndabekännelsen: Jag fattig syndig människa, som, med synd född, i alla mina livsdagar på mångfaldigt sätt brutit emot dig...
Så låter det inte i kyrkan idag då domedagsprästerna är ett minne blott (utom i filmen ”Såsom i himmelen” och TV-serien ”Morden i Midsomer”, förstås).
Icke desto mindre är regeln alltså fortfarande att man innan man går till nattvardsbordet på detta sätt ska ha fått förlåtelse för sina tillkortakommanden.

Förlåtelse innan nattvarden

Ofta inleds gudstjänsten med att kyrkklockorna ringer. Det är en tradition som har funnits länge och hade ursprungligen till syfte att uppmärksamma folk på att det var gudstjänsttid. De kallades till kyrkan av klockorna.
Något som kanske inte är lika känt är att det ofta finns inskriptioner på kyrkklockorna (vem som nu ska klättra upp och läsa dessa inskriptioner). Exempelvis har Sollentuna kyrka tidigare haft en klocka där det stod ”Ära vare dig Herre och Maria, nådens och barmhärtighetens moder”. På Edsbergskyrkans stora klocka står ”Tacka Herren, åkalla hans namn, tjänen Herren med glädje”

Klockringning kallar till gudstjänst

Det behöver inte vara en präst närvarande för att en gudstjänst ska få kallas gudstjänst. Däremot ingår det nattvard i vissa gudstjänster, då kallas gudstjänsten för mässa – och då måste prästen vara närvarande.