Bäckevigen, eller Lars Olsson som han egentligen hette, föddes på Smögen av föräldrarna Olof Larsson och Martha Persdotter. Släkten hade på farssidan bott på Smögen sedan åtminstone 1700-talet, medan hans mor var dotter till lotsen Per Andersson och Elin Andersdotter och kom just från Bäckevik, i nuvarande Kungshamn.
Huset där Lars föddes som det tredje barnet var ett av Smögens äldsta hus. Enligt den mångkunnige hembygdskännaren Job Leander, var huset det sjätte som byggdes på Smögen och som idag är Sillgatan 10.
Under den svåra koleraepidemin 1834 dog hans mor Martha och systern Lovisa med två dagars mellanrum. Till undsättning kom Marthas yngre halvsyster Maren från Bäckevik för att hjälpa familjen och 1836 blev hon Olofs andra hustru. Lyckan varade inte länge och Olof dog året efter i “colic och bråck”, och några månader senare föddes Olof och Marens son, Olof Petter.
Maren bestämde sig för att lämna det olycksdrabbade “kolerahuset” på Smögen och flytta tillbaks till Bäckevik med de kvarlevande tre pojkarna, och huset revs för att lämna plats åt ett större. Efter några år ville de två äldsta pojkarna, Lille-Per och Lars, flytta tillbaks till Smögen. Där fick Lars snart smeknamnet Bäckevigen, inte på grund av att hans mamma kom därifrån, utan av att han under en del av sin barndom vuxit upp i det rivaliserande samhället Bäckevik. Det var under det namnet han blev känd i fiskeläget och namnet som levt kvar.
I början av 1850-talet gifte sig Lars med sin barndoms granne, änkan Christina Henriksdotter och flyttade in i hennes hus på nuvarande Madenvägen 41. Hon hade två söner med sin första man, Olle (Olle på Hällan) och Anders, och tillsammans fick de sex barn; Martin, Per, Lovisa, Elisabeth, Oskar och Hilmer.
Bäckevigen och hans familj fick uppleva en guldålder för fiskelägen som Smögen, med snabb utveckling och stora möjligheter. Under hans och Christinas livslopp kom Smögens befolkning att mer än tiodubblas, och under senare hälften av 1800-talet kom fiskarnas ställning att förändras, för att “resas till bärgad klass”, enligt författaren Martin Koch. Det var genom sin egen driftighet som den temperamentsfulla Bäckevigen blev en av de mest framgångsrika.
I slutet av sitt liv kunde Lars inte förlika sig med att hans hälsa sviktade, utan tog med sig hustrun Christina till Göteborg med ångbåt för att konsultera en framstående läkare. Vid hemkomsten förklarade han för sina närstående att läkaren sagt att “dä va allern” (åldern). Det var inget att göra åt krämporna, och Lars och Christina dog med tre månaders mellanrum i början av 1910.
När Lars och Christina föddes var Smögen ett fattigt kustsamhälle med ett drygt hundratal invånare, hög barnadödlighet och knappa möjligheter. Hösten 1808 tog den stora sillperioden slut och lämnade inte mycket efter sig. Trots en fattig start i livet visar bouppteckningen efter Lars Olsson och Christina Henriksdotter på ett välstånd i form av bankkonton, bostadshus, bodar, lösöre och innestående fordringar.
Välståndet visar sig även i den anmärkningsvärt påkostade gravstenen under vilken Lars och Christina vilar, något som inte var vanligt för en fiskare från Smögen. I storlek går den att jämföra med de närbelägna gravstenarna över fiskexportörerna C. James Andersson och Carl Häller. Möjligen kan inskriptionen överst på stenen ruva på en förklaring om flit och framgång, trots de villkor som rådde för tidens fiskarfamiljer, jämfört med exportörerna, “Herrarna på Smögen”.
“De skola hvila sig från sitt arbete”
Idag kanske man uppfattar inskriptionen som gåtfull, men för den mer bibelkunniga samtiden år 1910 var den för de flesta fullt begriplig. Orden är hämtade ur Uppenbarelseboken 14:13, i då gällande bibelöversättning:
”Och jag hörde ena röst från himmelen säga till mig; Skrif: salige äro de döde, som i Herranom dö, härefter; ja, Anden säger, att de skola hwila sig från sitt arbete; ty deras gärningar följa dem efter.”
LARS OLSSONS FAMILJEGRAF står det på gravstenen men inget av Lars och Christinas barn vilar där. Kanske kan det ha att göra med den äldste sonen Martins tragiska öde. Han omkom vid dörjaren ”Bohusläns” förlisning på Nordsjön den 16 augusti 1890 tillsammans med sex andra fiskare från Smögen, och ingen av dem kom att jordas i någon grav. Trettiofyra barn blev faderlösa på Smögen, den mest drabbande förlisningen i fiskelägets historia.
Några få meter från den stora gravstenen finns en minnessten över ett av Lars och Christinas barnbarn, Axia Sofia Larsson (1889 - 1910) och en över svärdottern Sofia Elisabeth Larsson (1852 - 1911). Men ingen grav för sonen och fadern Martin – och kanske vilar därför heller inget annat av Lars och Christinas barn i denna ståtliga och påkostade familjegrav.
- Gunnar D Hansson , Erling Larsson & Bengt Sundqvist