Berätta lite om varför frågan om samverkan kommit upp nu och vad som har hänt i frågan?
Carin: Frågan väcktes genom att det firades färre antal gudstjänster i Bovallstrand än förr, det var covid och personalbrist som orsakade det. Hur ska vi då hantera detta? Praktiska frågor har öppnat för att närma oss som kyrkliga enheter. Då börjar man fundera på hur nära vi ska komma varandra. Så var det nog i Hunnebostrand.
Annika: Frågan om närmare samverkan kom upp på ett församlingsråd som jag minns det. Det var alla de praktiska frågor som Carin nämner och frågan blev då; hur kan vi samverka vidare. Därför har våra två församlingsråd träffats vid två tillfällen för att fundera på vad vi har att vinna på mer samverkan. Samtalen där väckte för egen del en förståelse för hur mycket vi faktiskt redan har gemensamt.
Jag vill också understryka att det inte handlar om att lägga ner någon församling utan, vid en eventuell sammanläggning, kan vi i stället öka flexibiliteten med öppna verksamheter och gudstjänster på båda ställen. Det var sådant vi såg och pratade mycket om.
Carin: Hanteringen av covid satte fingret på något; allt tutade inte på som vanligt. Ett problem uppstår och tankar på hur vi kan göra saker bättre eller på annat sätt väcks. Utan covid hade det nog bara tutat på för förändring kostar ju på. Då är det viktigt att det kan bli så bra som möjligt för båda
Vi behöver väl inte göra någonting, kan jag ibland höra någon invända. Jag ser det som att det är nu vi har möjlighet att styra över och påverka framtiden. Risken annars blir att framtiden bestämmer åt oss.
Annika: Jag håller med. Jag tror det är viktigt att ta i frågor medan det finns handlingsutrymme kvar. Vi ska inte låta enbart ekonomi eller yttre faktorer avgöra hur vi vill vara kyrka i framtiden. Det är så bra att vi kan behålla initiativet och framföra allas åsikter och tankar. När vi träffades spaltade vi just upp både möjligheter och risker.
Vad tycker du att vi har att vinna på en närmare samverkan mellan församlingarna?
Annika: Jag tänker att om vi blir två gudstjänstfirande kyrkor i en församling så ger det flexibilitet vad gäller former och kan ge ökad delaktighet med fler lekmän. Det ser jag som en möjlighet. Vi har till exempel talat om att ibland göra söndagens mässa mer meditativ, kanske i Taizétradition - det hade varit fint.
Carin: Jag tycker att det blir ännu tydligare det som man känner; att vi hör ihop. Vid en faktisk sammanläggning får vi ett gemensamt namn och organisation. Jag drar parallellen till när man gifter sig, tar samma namn och har glädje av varandras resurser. Inte så att man roffar åt sig, man kompletterar varandra.
Annika: Jag tänker att det gemensamma ökar när vi blir en församling. Jag tror att det genererar ett ökat engagemang vilket kan få fler att se vad kyrkan har att bidra med.
Carin: Viktigt att se att det är mycket upp till oss själva att forma framtiden. Vi kan äga frågan och inriktningen.
Finns det något vi samtidigt riskerar förlora?
Carin: Finns alltid en risk… men den hade funnits oavsett denna process. Kyrkans krympande ekonomi innebär att vi behöver förändra och dra ner, men det har egentligen inte att göra med den här processen.
Annika: Nej, utgångspunkten är inte ekonomisk. Om framtiden vet vi inte mycket. Ekonomi kan till exempel var en riskfaktor, men det är inte utgångspunkten för eventuell sammanläggning.
Carin: Om vi inget gör så tänker jag att risken är större…
Annika: En annan risk är att de som nu är aktiva i de båda församlingsråden inte alla kan vara med i ett nytt gemensamt råd. Riskerar vi att då förlora engagemang? Jag tänker att engagemang kan vidmakthållas och även öka med nya sätt att verka; bland annat genom arbetsgrupper kring specifika frågor och områden. Folk kan få bidra med det de faktiskt är bra på och brinner för.
Hur tror du att kyrkan ser ut i norra delen av Sotenäs om, låt säga, femton år?
Carin: Det vi vet är att mängden äldre kommer öka. De unga är i lägre utsträckning medlemmar i Svenska kyrkan, så andelen medlemmar har nog minskat och åldrats. Vad jag hoppas är att vi ända ska attrahera yngre och familjer till delaktighet, vare sig de är församlingsmedlemmar eller deltidsboende. Vi har ju ett stort engagemang från den gruppen redan idag.
Den ideella ytan måste bli större. Det största gudsbeviset är att kyrkan finns trots att det finns präster. Jag tror det var en präst som myntade det uttrycket., självklart sagt med glimten i öga. Vi behöver våra anställde men idealiteten behöver samtidigt öka. Tror också vi har mycket att vinna på det vad gäller ökat engagemang.
Annika: Kan inte säga emot det… men det flyttar även in en del barnfamiljer och så. Jag tänker att vi om femton år har gudstjänster och samlingar för barn och mycket familjer i kyrkan. Det är vad jag hoppas på.
Vi behöver fylla på underifrån och jobba på starkt. Vi måste lyssna in människor; vad de behöver och vad de förväntar sig. Det finns många idéer. Så ideellas roll blir än viktigare, där håller jag med Carin. Jag tänker även att ideella och anställda arbetar än mer nära varandra om femton år, det är viktigt att vi har samma uppdrag men på lite olika sätt.
Text: Fredrik Sigurdsson
Präst med huvudansvar för Hunnebostrands och Tossene församlingar
