Kanske försöker vi locka fram den där speciella stämningen med alla möjliga knep. Och vi får mycket hjälp på vägen. Snart – under tidig höst – dyker det första julglittret upp i skyltfönstren. Och Ernst kommer med nya mat- och inredningstips. Och ”Stilla natt” börjar spelas på shoppingcenter.
Men det är som att ju mer vi jagar efter julstämningen, desto längre bort från den kommer vi. Det verkar vara själva jagandet som är problemet. Barn brukar ha närmare till julstämningen, har lättare att bli uppfyllda av den, kanske just för att de inte jagar efter den, utan bara tar emot.
Vad är julstämning för något? Har det kanske att göra med samma sak som vi jagar efter annars också? Är det en längtan tillbaka efter något vi förlorat på vägen från barndomen till vuxendomen?
Josef och Maria jagade också - efter husrum, men det enda de hittade var ett stall. Det var väl inte det de hade hoppats på. Ibland är vi med om saker i våra liv som gör att vi tappar kontrollen; det blev inte alls som vi ville eller förväntade oss. Ibland är det just när man tappar kontrollen som verkligt betydelsefulla saker händer, sådant man inte kunde ana.
Livets goda krafter är inte beroende av ordnade förhållanden eller att jag har kontroll, det säger mig den gamla berättelsen. Gud är nära oss och verkar mitt i ofrid och oro.
Herdarna ute på ängen fick också bråttom. De jagade till Betlehem. Eller så var det inget jagande egentligen. De skyndade, men det var inte som när man jagar med julförberedelser, utan de skyndade till något som var utanför deras kontroll, det var ett spontant infall förorsakat av änglasången.
För det är med Gud som med julstämning: ju mer man jagar efter Gud, försöker få grepp om Gud, desto längre ifrån det gudomliga kommer man. Gud söker oss. Gud söker oss i vardagen, som änglarna sökte upp herdarna i den gamla legenden. Och då kan vi, som herdarna, öppna oss, lyssna på sången och låta den leda oss.
Till stallet. Och där är det varmt, skulle jag tro, för det var flera stycken där, både människor och djur. Våra vänner djuren kan berätta för oss om det vi människor ofta glömmer som vuxna.
Det är som med barnet i krubban. Det vet inget om jagandet därutanför. För det har allt. Barnet i krubban påminner mig om barnet inom mig, den jag en gång var när jag hade allt och den jag innerst inne fortfarande är.
I din tystnad får jag vara, ordlös stilla utan krav.
I dig kan jag vila, vara önskad, älskad, sedd.
I dig kan jag andas, vid ditt hjärta är jag buren.
Amen.
Hanna Brandt
Komminister