Ofta pratar vi i kyrkan om den snälla Guden. Om att vi människor ska försöka vara så goda som möjligt och göra vårt bästa, och så backar Gud upp oss sen där det inte blir bra.
Och det är ju en väldigt bekväm kristendom. Det är skönt att kunna säga att -”Nej det här blev inget bra, men jag gjorde ju i alla fall mitt bästa” och sen släppa det hela och gå vidare.
Men i den här evangelietexten så är Jesus rätt skarp mot oss människor. Att inte dräpa är något som de flesta av oss är överens om att vi inte gör, men här i sin bergspredikan så skärper Jesus det budordet: Det räcker inte längre med att låta bli att ha ihjäl andra människor. Nej vi ska helt låta bli att göra andra människor illa. Vi ska inte bråka, inte håna, inte vara elaka mot våra medmänniskor. Och det räcker inte då att göra sitt bästa och sedan inte ta ansvar för hur resultatet blir. Nej vi måste ta ansvar för våra relationer och har vi försatt oss i en konflikt så ska vi reda ut den konflikten. Är man osams med någon så ska man söka försoning med den personen.
Att vara människa och att vara medveten om att man har brister ger en alltså inte ett frikort att inte arbeta på att förbättra dem. Gud är ingen curling-förälder som sopar isen framför oss där vi kommer glidande. Nej, vi är själva högst ansvariga för resultatet och konsekvenserna av våra handlingar och för hur vi lever våra liv, och gör vi någon illa så ska vi be om ursäkt.
Det här som presenteras är förstås inte en fullt lika bekväm kristendom. Det är en kristendom och en Gud som ställer krav på oss. Och jag känner att det kanske är rätt skönt ändå. För precis likt barn så mår nog inte vi människor heller bra av att bli curlade genom livet. Vi behöver inte en Gud som överbeskyddar och daltar med oss. Vi behöver en Gud som drar tydliga gränser, som har höga förväntningar på oss och som uppmuntrar oss att bli bättre.
En Gud som fortfarande är snäll och som fortfarande är förlåtande, men som samtidigt ställer fullt rimliga krav på sin mänsklighet. Amen.