I Dagens Nyheter kunde vi läsa att FN:s stora årliga klimatmöte COP26, som skulle ha hållits i Glasgow i november har skjutits upp på grund av coronaviruset. Detsamma gäller för det förmöte som skulle ha hållits i Italien tidigare under hösten.
Årets möte skulle ha varit det viktigaste sedan mötet i Paris 2015. Vid årets möte skulle världens länder redogöra för hur de ska höja ambitionerna i sitt klimatarbete, något som är nödvändigt om målen i Parisavtalet ska nås.
Temat för andra advent är Guds rike är nära. Något som är nära. Hur mäter man det?
Advent är väntan och nu har vi kommit till halvtid. I vår väntan. Jag tänker att dagens evangelietext på ett sätt skildrar en förlossning.
Vi får tecken: Förlossningen har satt igång.
Det kommer smärta, här beskriven som ångest
Och sedan kommer befrielsen: Födelsen
När det gäller klimatfrågan så menar många att det är lite så att vi inte riktigt orkar engagera oss i något som kanske skall hända om 50 år. Men om vi inte orkar engagera oss. Orkar vi då engagera oss i att Guds rike är nära? Är nära lika ogripbart som klimatförändringarna för oss? Lika ogripbart som att det vi gör nu kan påverka klimatet väldigt långt fram I tid. Guds rike var det lättare att föreställa sig på Jesu tid med de mäktiga gammaltestamentliga kungarna i åtanke?
Nu men ännu inte.
En del inom miljörörelsen är kritiska till att det blir så stort fokus på enskilda klimatmöten. Att det blir ett antiklimax efteråt med en besvikelse för att det inte hände mer på mötena. Att man inte var strängare I sina beslut. Men om det inte är på toppmötet det ska hända utan hos oss! Visst att det måste upp på en högre nivå bland beslutsfattare detta med miljöarbetet. Att det inte kan ligga på varje enskild människa. Men vi är halvvägs nu, till julens högtider.
Det kanske finns likheter här med klimatfrågan:
Att vi glömmer bort vad det egentliga budskapet är med julen. Att vi inte orkar vänta, utan istället konsumerar omåttligt. Och glömmer att vara beredda. Eller gör detta att vi lever i en pandemi, skulle det kunna leda till att vi ser till dessa de minsta i skapelsen. De som är beroende av oss.
Det handlar om vår relation till Gud som kommer till oss som ett nyfött barn. Han som kommer är kärlek. Han som vi väntar på.
Att vänta det kan låta passivt. Men det kan vara en kreativ handling. Där vi funderar på hur vi kan bidra till Guds rike på jorden nu.
Nu, så att vi inte i framtiden ångrar att vi inte gjorde något.