Rättfärdighet och rättfärdiggörelse är viktiga ord i den kristna tron. Rättfärdighet handlar om att vara rättfärdig inför Gud. Att inför Gud kunna stå rakryggad och säga detta är jag, såhär har jag levt mitt liv. Det kan kännas ganska skrämmande att bli genomlyst på det sättet, att i Guds blick få syn på hur min tro och mitt liv hör samman. Vissa handlingar är vi stolta över, över andra handlingar känner vi skuld.
Liknelsen med farisén och tullindrivaren ger oss en inblick i det samhälle som Jesus predikade i. Vi har farisén, en lärd man med hög status. Framförallt var en farisé en person som sågs som en religiös auktoritet. Han hade stor kunskap i tron och hur Guds bud bör följas. Sedan har vi tullindrivaren, en impopulär figur. En person som samlade in skatt till ockupationsmakten Rom. Alltså en person som var på förtryckarnas sida och dessutom ofta tjänade bra med pengar på den uppgörelsen. Vi har alltså en person som man såg upp till i det antika judiska samhället och en person man såg ned på.
I templet står två personer, från dessa olika grupper i samhället, inför Gud. Farisén, i liknelsen, känner sig lugn och trygg, han betalar sitt tionde som man ska och lever ett väldigt rättfärdigt liv i sina ögon. Tullindrivaren han känner skuld. Han vet att han syndat och inte är fullständigt god. Lite förenklat kan man säga att den ene ser sig som rättfärdiggjord genom sina gärningar medan den andre inte kan annat än hoppas på Guds stora nåd.
Ibland kan vi som troende, eller som samhälle överhuvudtaget, ha väldigt tydlig uppfattning om vem som är ”kristen på rätt sätt” eller vem som är ”god”. Men sanningen är ju att sånt är omöjligt för oss människor att bedöma. Vi har inte all kunskap om våra medmänniskor och kanske inte om oss själva heller egentligen. Den enda som vet allt är Gud.
Sanningen är att vi människor är syndare. Det betyder att alla kan göra fel. Och det tror jag vi alla vet. Ibland gör vi det rent oavsiktligt, till exempel säger något plumpt som blir jättefel helt utan att vi menade det, vi gör sådant som sårar någon annan. Ibland skadar vi varandra med avsikt. Självklart kan vi som människor försöka göra gott och samtidigt kommer vi alltid att göra fel, vi syndar
Det kristna hoppet är att trots våra synder, är vi rättfärdiga inför Gud. Inte genom goda vackra handlingar som vi kan visa upp inför Gud, utan genom Guds stora nåd. I Kristi död på korset besegrade Gud all världens synd, så att vi ska veta att det alltid finns förlåtelse. När Gud ser på oss och vi uppriktigt ber om förlåtelse, ser Gud inte våra fel och brister, han ser sin älskade Son som gav sitt liv för oss. Gud ser den stora kärlek och nåd som han gett oss.
Om vi försöker rättfärdiggöra oss genom våra handlingar upplever vi lätt en stor stress och ångest, när vi inser att vi inte är fullständigt goda. När vi inser att hur mycket vi än försöker så är vi mänskliga och saker och ting kommer att gå fel. Att kämpa hårdare med att vara ofelbar är då inte mycket till tröst. Det är när vi vågar tro på att Guds nåd bär, när vi vågar lita på det, som själen finner ro.
Både farisén och tullindrivaren behöver Guds nåd, liksom vi. Dagens evangelium är en påminnelse om det, att det inte är våra handlingar som avgör Guds kärlek till oss. Guds förlåtelse är så stor att inget vi gör, ingen synd, kan skilja oss från Guds kärlek. Vi är rättfärdiggjorda genom hans nåd i Kristus Jesus, vår Herre.
Evige Gud,
du som har all makt och som
älskar oss mer än vi förtjänar,
omslut oss med din barmhärtighet,
så att vi inte endast ser din vilja
utan också tjänar dig.
Genom din Son
Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.