Betraktelse femte söndagen i påsktiden

Söndagens evangelietext är en bön. Jesus ber för dem som följer honom, för sina lärjungar. Han vet att han snart ska lämna dem och nu ber han till Fadern att ta hand om dem han lämnar bakom sig.

Det finns något starkt i att vår Gud ber för oss. Bryr sig om oss. Oroar sig för oss. Precis så som vi kan oroa oss för de som vi bär nära hjärtat, när vi inte får träffa dem på ett tag.

Just nu lever vi i tider då vi kanske upplever just detta. Att vi inte kan träffas och umgås så som vi vill och är vana vid. Vi kanske saknar och oroar oss för hur de, som vi inte kan träffa, har det och hur de mår.

Och visst kanske vi finner sätt att umgås på distans. Vi kan ringa varandra, chatta med varandra, ses över videolänk. Men oron av att inte vara nära. Av att inte kunna vara på plats. Den kanske stannar kvar.

Och så kan det vara - När vi inte kan vara nära dem vi älskar så oroar vi oss för hur de har det. I evangelietexten så känner Jesus ångest och oro över att inte få vara nära sina lärjungar. De människor som han levt nära och lärt känna och som han ser som sin familj. De som han älskar. Han oroar sig för hur det ska bli för dem när han är borta.

I bön lämnar han över sin oro till Gud och ber Gud att skydda lärjungarna och bevara dem från ondska.

Låt oss göra detsamma:

Gud. Vi ber till dig för dem vi älskar och bryr oss om. För våra församlingssystrar och bröder. För våra medmänniskor i världen. För oss själva.

Även om vi kanske inte kan vara fysiskt nära varandra nu, hjälp oss att inte känna oss ensamma och övergivna. Hjälp oss att finna mening i vardagen när den nu ser annorlunda ut.

Gud vi ber dig att bevara dem vi älskar från det onda.
Gud bevara oss från det onda.

Gud, du har känt ångest. Du vet hur det är att vara människa i oroliga tider. Tack för att du delar hela våra liv och för att du går bredvid oss både i det ljusa och det mörka.

Tack Gud för att du genom uppståndelsen visar oss: Att livet vinner i slutändan. Och att mörkret inte har makten.

Amen.