Egentligen så behöver väl ingen höra på ännu en präst som predikar om att vi inte ska döma? För egentligen så vet vi väl redan allt det här?
Vi vet hur vi ska behandla varandra för att göra världen som vi lever i tillsammans, lite bättre. Allt det som står att läsa i evangelietexten idag är sådant vi redan har koll på.
Så varför beter vi oss ibland som att vi inte har någon aning? Som att budskapet förvånar oss? Och varför är det så himlans svårt att applicera det på sitt eget liv? På sitt eget beteende?
”-Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget?”
Vi kan prata om att det är svårt att inte döma. Att det är mänskligt att vara fördomsfull. Och jo vars, så är det förstås. Det är svårt och vi är mänskliga, men det räcker inte heller att använda det som ursäkt.
Vår Gud uppmanar oss till att först se till våra egna bjälkar. Att tänka till, en gång extra, innan vi agerar. Samhället som vi lever i må locka oss att göra tvärtom – att snabbt reagera med ett ”gilla” eller ”ogilla”. Att inte läsa på. Att vända missnöje utåt. Bort från oss själva.
Men vi har faktiskt ett ansvar att ta. Vi är Jesu lärjungar på jorden. Och vår Gud ber oss att vara barmhärtiga. Att inte döma. Och då ska vi inte heller göra det.
Så enkelt är det, mitt i allt det svåra. Vi bär nycklarna inom oss. I våra hjärtan vet vi vad Gud vill att vi ska göra och vi behöver ingen predikan. Ingen präst.
Vi vet.
Och sedan är det upp till oss att också göra.