Jag kan verkligen förundras över Maria. Hennes inställning till livet. Jag kan avundas hennes lugn. Hennes mod.
Ställd inför något som hon inte möjligtvis kan förstå sig helt på. Ställd inför något som vände hennes liv och alla de planer hon måste ha haft, upp och ned – så väljer hon att lita på Gud.
Marias tillit till Gud är verkligen enastående. Såklart att hon måste ha känt oro och rädsla och undrat ”hur ska det bli?”. Men hon landar slutligen i att släppa kontrollen och lämna över den till Gud.
Och jag tänker att kanske handlar en hel del i livet om att våga släppa kontrollen ändå. Känna tilliten. Så som Maria gör.
Detta år har vi människor i Sverige verkligen behövt testa våra kontrollbehov. Vi som tidigare kunnat planera vår fritid, våra födelsedagar, biblioteksbesök och matinköp helt utefter oss själva, har i år tvingats anpassa oss – efter ett virus.
Ett virus som vi inte alls kan kontrollera. Som vi inte kan styra. Som inte bryr sig om vad vi har för planer inför jul eller hur vi helst umgås med varandra.
Och som jag har stretat emot. Som jag har försökt att planera runt, och kontrollera covid-19. Tänkt när jag suttit med kalendern att: ”Jamen här vid det här datumet - då måste det ha lugnat ned sig och då måste vi ju kunna genomföra denna verksamhet”.
Ja, jag har stretat emot. Upprörts över att: ”Nej inte ska väl jag behöva vara med om detta!? Begränsas på det här sättet! Allt jag planerat, och längtat efter, och sett fram emot då?”
Ja, i jämförelse med Maria så är jag väl anti-tesen.
För Maria, hon stretar inte emot när hennes liv vänds upp och ned. Hon kapitulerar inför det hon inte kan kontrollera.
Hon vet att Gud är god och vill henne väl. Och hon litar på Gud.
Och jag, här i Sverige i slutet av år 2020, känner att jag vill försöka göra som Maria. Jag vill också släppa kontrollen. Jag vill sluta med att försöka kontrollera framtiden. Släppa föreställningen om att livet, om att världen ska anpassa sig efter min vilja.
Jag vill också lita på Gud så som hon gör. Lita på att Gud – Gud fixar det här! Och det är inte min uppgift att fundera över exakt när det kommer ske eller exakt hur det kommer gå till.
Min uppgift är istället att lita på Gud, och att ta emot livet så som det ges till mig. Och att fylla det liv jag har, och det liv jag lever just nu, med så mycket gott jag bara förmår och kan.
Göra som Maria och acceptera livet för vad det är. Kanske känna den där oron och kanske tänka tanken ”Hur ska det bli?”, men sedan överlämna den oron och de tankarna till Gud.
För Gud är god och vill oss väl.
Och i den vetskapen kan vi finna ro.