”Helige Fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.”
Jesus ber här för lärjungarna. Han ber till Gud att Gud ska se till att lärjungarna håller ihop. Att de fortsätter vara en enhet efter att han lämnar dem.
Man kan gissa att Jesus visste att vi människor inte alltid är så bra på att just hålla ihop. Vi delar gärna upp oss i grupper: efter etnicitet, politiska åsikter, vad vi hejar på för lag, vart vi bor etcetera. Att hitta sådant som skiljer oss åt är något som vi är experter på, och så har det säkert alltid varit.
Men sedan Jesus levde och bad den här bönen så har ju vi lärjungar blivit så otroligt många fler. Den skara lärjungar som Jesus bad för går ju knappt att jämföra med världens idag cirka 1,9 miljarder kristna. Och om de då, knappt klarade av att hålla ihop - hur ska vi klara av det idag?
Vi som är utspridda på olika kontinenter, talar olika språk, ser olika ut och lever olika liv. Vår ämbetssyn skiljer sig åt. Vårt religiösa språk ser olika ut. Vi är verkligen inte alltid ense i alla frågor. Så kan man verkligen ens kalla oss för en enhet?
Ja, därför att det förstås inte är oss det hänger på. Det är inte vi kristna som behöver vara grunden, för själva grunden – den är redan satt.
Jesus är grunden. Han är trädstammen och vi är grenarna. Vi behöver inte växa likadant och på samma plats, för vi är fästa vid samma stam. Vi tillber samma Gud. Vi har samma rötter.
Och oavsett hur olika vi är så är vi en enhet. Vi har en enhet i Kristus, vår frälsare, vår Gud.
Men det är upp till oss att se den enheten och bejaka den. Det är upp till oss att se de gemensamma nämnarna istället för olikheterna. Det är upp till oss att vara öppna för varandra och hålla ihop. Amen.