Idag befinner vi oss på första söndagen efter trefaldighet och söndagens tema är vårt dop.
Inte mitt dop, inte ditt dop. Utan vårt dop. Vårt, något som tillhör oss och berör oss tillsammans. En gemensam erfarenhet. Något vi förvaltar. I vår dopgudstjänst läser vi texten där Jesus kallar dig att vara hans lärjunge.
Dopet, något enskilt och samtidigt gemensamt då vi döps in i en församling som är världsvid.
I söndagens evangelietext får vi berättat för oss hur Nikodemos kommer till Jesus en natt. Kanske låg han vaken och funderade över de här tecknen som Jesus gjort. Han kunde inte somna om, utan nu ville han säga till Jesus att vi har förstått att det är från Gud du har kommit som lärare. När Jesus svarar att det bara är den som blir född på nytt som kan se guds rike så tar Nikodemos honom bokstavligt på orden. Han funderar på hur någon kan födas när han är gammal. En kan väl inte komma in i moderlivet på nytt och födas en gång till. Jag förstår att Nikodemos funderar i de här banorna för han har ju sett tecknen, och säkert hört talas om, undren som Jesus utfört.
Så vad skulle hindra att en åkte tillbaka i moderlivet och föddes igen?
Jesus är tålmodig. Han blir inte irriterad på Nikodemos på något sätt för att han inte förstår utan säger bara, var inte förvånad över att jag sa att ni måste födas på nytt.
Sedan berättar han om vinden att den blåser vart den vill. Att en kan höra den blåsa men att en inte vet varifrån den kommer eller vart den far. Så är det för var och en som fötts av anden.
Den heliga Anden benämns ibland vackert som gudsvinden. Gud sveper i dopet in oss i sin andedräkt. Men en vind som vi inte vet varifrån den kommer och inte vart den far. Det kan kännas lite osäkert. Att man inte vet.
Jag tänker att det handlar om kärlek och tillit. Vinden blåser vart den vill, Gud har en plan med oss. Vi har vår frihet men vinden för oss dit det är menat att vi ska vara. Den heliga Anden för oss och följer oss på de vägar vi ska vandra. Vi är inte ensamma, aldrig ensamma.