Att vara kristen handlar om att ha en relation till Gud. En relation till den Gud som skapat dig, som älskar dig och som har givit sitt allt för dig och därmed befriat dig.
Det handlar om att dela livet, dess glädjeämnen och vedermödor med Herren. Att få ledning av Jesus och vila i Guds famn. Att tacka och lovsjunga Gud.
Den relationen kan utsättas för prov på det sätt som vi ser att djävulen gör i dagens text. Där är utgångspunkten att tro är förknippat med makt och fullständig kunskap.
Den typen av prövning kan man stöta på när ens tro blir ifrågasatt och då man ska bevisa att Gud finns och har någon makt. Makt i världslig mening. Sällan kan man det. Visst kan man driva intellektuella resonemang om tro och om rimligheten att det finns en Gud, men eftersom Gud inte går att bevisa med naturvetenskapliga metoder utan resonemangen är mer av filosofisk karaktär så tycks inte det hålla i alla lägen. Men det är ju fråga om relation och hur bevisar man kärlek?
Ett annat tillfälle som prövar tron är när man lider eller någon i ens närhet lider. Det kan vara svårare för borde då Gud, som är god, inte gripa in och ordna upp det hela är frågan man ställer sig och som också ställs utifrån? Om Gud verkligen älskar mig – borde han inte skydda mig från lidandet? Har man inga fördelar av att vara kristen?
En tro som har förutsättningarna att livet ska vara smärtfritt och enkelt kommer att vackla när de stunderna kommer. En sådan tro måste hela tiden upp till bevis. Det blir som ett osunt äktenskap när man ständigt ska bevisa sin kärlek för att man ska bli trodd på.
Det är istället i tron på och i relationen till Gud som man hämtar kraft i stunder av lidande, under de dagar som är mörka. Hos Gud som genom Jesus känner lidandet.
En tro som kan vila i tillit består prövningarna. Man vilar i att helande, liv och frid väntar en dag och att under prövningarna har vi en vid vår sida som aldrig viker, som alltid står fast. Som psalmisten skriver: ”Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.” (Ps 31 :6)