Att prisa Gud är gott, att tacka Gud för allt han givit oss – av liv, av förlåtelse, av helande, av räddning från den eviga döden, av allt det goda som mitt liv innehåller. Det är gott att tacka Gud för allt detta. Psaltaren innehåller tacksägelse av detta slag.
Men mer än det så flödar Psaltaren över av den typ av tacksägelse där man tackar Gud för Gud själv. För att han är den han är.
Man tackar inte bara Gud för gåvorna man givits och hans välgärning utan för att Gud är den han är. Det är vad lovprisning är. Och något av det kan vi finna i dagens evangelietext. ”Jag prisar dig Fader.”
Vi kan aldrig lära känna Gud – Gud är outgrundligt. Vi kan aldrig förstå Guds vägar helt. Men vi kan få veta så mycket vi behöver för att klara detta livet, för att orka leva och leva förvissade om att vi är trygga som Guds barn. Och vi får lära känna Gud genom Sonen, bara Han kan visa oss Gud och den kärlek Gud vill ge varje människa.
Och för vilka är det som Sonen gör Fadern känd?
De som är fyllda av sin egen klokskap och vill tänka ut alla svaren på livets frågor själv kommer inte att lyssna.
När vi läser de följande raderna i Matteus – några av de mest trösterika orden - så får vi veta vilka: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor.” Sonen talar till de som kommer och de som vill lyssna. De som behöver honom.
De är de som hör att Han talar om Gud och Han talar rätt in i deras hjärtan om den kärlek som utger sin egen Son för vår skuld. Det är de som upptäcker att man har daglig förlåtelse för allt som blir fel i ens liv och att trots att man är en självisk och onyttig varelse ändå får vara ett barn hos Gud, då kommer hjärtat till ro. Själen får vila.
Och då kommer tacksamhetens lovsång att ljuda i hjärtat – för att Gud är Gud och för att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. Amen.