Johannesevangeliet berättar att många människor följde Jesus för att få se de tecken han gjorde. Det var något som drog i dem, de ville se mer och höra mer om den befrielse Jesus gav. De följde honom långt bort från sina hemtrakter och nu behövde de både mat och vila. Jesus ser deras situation och han ordnar en rastplats för dem. De får slå sig ned på ett bra ställe och maten som pojken delat med sig av välsignas och delas ut, och de blir alla mätta. Omsorgen i mat och vila.
Midfastosöndagen har ibland kallats en rastplats mitt i fastetiden. En rastplats som behövs, för att fastan är lång och det är svårt att hålla fokus hela vägen fram till slutet. Och på denna rastplats får vi höra berättelsen om brödundret och genom den får vi en föraning om påsken som kommer då fastan är slut. Påsken då Gud ger ut sig själv och blir till ett Livets bröd för alla människor.
Många gånger under det senaste året har jag längtat efter en rastplats. En paus från pandemin, en paus från restriktioner, en paus från oro och stress. Ett luftombyte, frihet, närhet. Pandemin har varat så mycket längre än en påskfasta, och vi vet ännu inte när den slutar. I en begränsad och oviss tillvaro är det svårt att finna vila. Hur kan vi finna en rastplats under dessa omständigheter? När gemenskap och närhet tas ifrån oss, när vi inte kan mötas för att fira gudstjänst. Vad finns kvar? I vår tradition har vi bibeltexterna och psalmerna kvar. De har varit en källa att hämta kraft ur för många generationer före oss. De får vara vår andliga rastplats tills dess vi kan mötas igen och hämta kraft i det gemensamma livet.
I texten om brödundret lyfter Jesus blicken och han ser människorna som kommer till honom. Det är en tröstrik bild. Den får handla om oss också. Jesus lyfter blicken och han ser dig. Han ser dig i det liv du lever och han vill dig gott.