Återigen får vi dela berättelsen om Jesu lidande och död. Vi får ställa oss vid korsets fot tillsammans med folket som samlats där; soldaterna, de enkla människorna, den tidens religiösa elit och kvinnorna som hade följt med Jesus under en längre tid. Vi står där, och vi ser honom dö.
Vi vänder oss gärna bort ifrån lidandet och döden, men det är ändå en del av livet vi inte kan välja bort. Det är ett av våra livsvillkor, och det är grunden inför det som kommer efter, en förutsättning för det glada budskapet om nytt liv som kommer sedan.
Men vem orkar ta till sig det i dessa tider? En tid som inte liknar något vi upplevt tidigare. En tid som gjord för att tappa fotfästet, tappa orken, tappa tron. Vad kan berättelsen om Jesu lidande och död säga till oss just nu?
Gud är redan här, kan den säga. I osäkerheten och ångesten inför det som ska komma. I utsattheten, rädslan och smärtan. I döendet och döden. Gud är redan där. Vi är alla ensamma inför vårt eget lidande, inför vår egen död. Men, Gud är redan där.
Du behöver inte förstå, och du måste inte vara övertygad, men kanske vågar du, där du står vid korsets fot, hoppas att du inte är ensam i ditt lidande. För Gud har redan varit där.
I profeten Jesajas bok står det: Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar? Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rostkott ur torr mark.
Om vi lyfter blicken något, kan vi kanske, långt borta vid horisonten ana något litet, svagt, som en mycket liten planta, som ett nytt rotskott. Är det kanske ett hopp om framtiden vi anar där?