Det är långfredag och vi följer berättelsen om Jesu lidande och död. I Markusevangeliets text framträder flera personer runt omkring Jesus på korset och vi får ana deras upplevelse eller deras perspektiv på det som hände.
Där finns Simon från Kyrene som ofrivilligt får dela bördan av korset på vägen mot Golgata. Där finns rövarna som korsfästs tillsammans med Jesus.
Dessa har inte valt att vara med, men de delar den här upplevelsen med Jesus.
Där är folket som går förbi och hånar Jesus, både den vanliga människan på gatan, men också de skriftlärda och översteprästerna gör det. De förstår honom inte, för han har inte uppfyllt deras drömmar om en Messias som ska befria folket. De smädar honom för att han nu är maktlös.
Men där finns också officeren som kommer till insikt och tro, och kvinnorna som har följt Jesus sedan länge och som följer honom även till korset. De ser honom dö utlämnad och övergiven och genom deras berättelse ser också vi.
De tolv lärjungarna, däremot, är frånvarande, de har gömt sig av rädsla att förknippas med Jesus.
Allt vårt mänskliga elände har en plats här i berättelsen om Jesu lidande och död. Vi står öga mot öga med det uslaste i oss människor.
Men detta är också dagen som vi står öga mot öga med sanningen om Guds kärlek. Gud undviker inte lidandet utan låter sig själv drabbas när Jesus lider och dör på korset.
Lidandet i vårt liv, det som vi orsakar och det som vi utsätts för, finns kvar. Det tillhör livets djupaste villkor, men efter denna dag vet vi att Jesus har delat vårt lidandet på allra djupaste plan. Han gjorde det för sina lärjungar, och alla som följde honom då, och det gäller än idag, det gäller för oss.