Vart är vi på väg? Det är frågan som Kristian Luuk och Fredrik Lindström ställer till tittarna i frågeprogrammet ”På spåret”, fredagkvällar. Det är frågan som de medverkande i programmet ska lista ut och svara på genom de ledtrådar de har för att slutligen nå en destination.
Det är också det vi kan fråga oss idag på Palmsöndagen och under stilla veckan:
Vart är vi på väg? Vi får några ledtrådar från dagens evangelium. Ungåsnan, manteln och löv. Vi vet att vi ska fara till Jerusalem. Vårt inre Jerusalem är vår destination. Precis som lärjungarna får vi tillsammans med Jesus under denna vecka vandra på vägen till korset. Till det liv, som vi som tror på Jesus död och uppståndelse, går genom döden.
Jesus hade en riktning utstakad, han visste vart han skulle, han hade ett mål som gav hans liv mening. Lärjungarna däremot som följde Jesus kände sig oroliga. För dem var det ovisst vad deras och Jesus intåg i Jerusalem skulle leda till.
Vår personliga resa och väg till korset innebär en dubbelhet. Det är både allvarsamt och glädjefyllt. Det är i spänningen mellan död och liv som vi lever och finns till. Precis som lärjungarna kan vi också vara oroliga. Dagar då vi inte vet vart vi är på väg och målet är ovisst. Vi kan känna oss modlösa när vi drabbas av motgångar och när vi inte har vår framtid klar framför oss. Vi kan bära omkring på bördor och livet kan känns ohanterligt. Då får vi påminna oss om vem Jesus är som har gått före oss och leder oss.
En av ledtrådarna är manteln. Att axla någons mantel betyder att bära någons börda. Lärjungarna och många andra gör tvärtom, de tar av sig sina mantlar och ger dem till Jesus. Vi kan göra likadant, klä av oss våra bördor och ge dem till Jesus. Han axlar och bär dem på vägen till korset. Jesus säger: - Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila (Matt 11:28).