Kristus är uppstånden, Halleluja! Det är vad påskdagen handlar om. En av kyrkoårets viktigaste dagar. Men vad var det som hände i gryningen den där märkliga påskdagsmorgonen. De båda Mariorna var påväg till graven. De blev alldeles förskräckta när de såg att den stora stenen som hade förseglat graven var borta. Inne i graven satt en ung man i en lång vit dräkt. Han sa till kvinnorna att Jesus, han som blev korsfäst, inte fanns där men att de ska få möta honom igen. De fick ett uppdrag av den vitklädda mannen att berätta för de andra vad de hade sett och varit med om. Allt var så omtumlande att kvinnorna sprang därifrån rädda. Vad skulle de tro? Men det var precis vad de gjorde, de trodde på det som de hade fått höra, att Jesus lever. En helt ny värld hade öppnat sig för dem. Ett nytt liv låg framför dem. Ingenting skulle bli som förr. Och så kan det vara även för oss idag.
Uppståndelsen ger inte svar på våra nyfikna frågor om livet efter detta, så som: hur blir det? Hur kommer det att se ut? Uppståndelsen löser inte våra problem med döden. Döden är för väldigt många skrämmande. Det går inte att intellektuellt förstå tron och tilliten som kvinnorna tycks ha, att ett under faktiskt har skett. Tron på ett nytt liv. En ny framtid när ingen annan trodde på en framtid. Det hopplösa vänds till något möjligt. Det otroliga sker. Döden är inte det sista. Döden vänds till liv.
Det är vad den tomma graven talar om. Hoppet. I våra liv, när det är som allra mörkast, när vi inte orkar mer, när vi ger upp. Kanske sorg och förlust når oss, fysiskt, psykiskt, andligt. Som den gjorde för Mariorna. Det är då ljuset kan bryta in när vi inte förmår mer själva. Ljuset lyfter oss ur döden till förnyad livskraft. Det är Jesus död och uppståndelse som är grunden för de kristnas tro på evigt liv, att det gäller även oss. Uppståndelsen är uttrycket för Guds trofasthet mot oss, Jesus och alla Guds barn. Guds kärlek som spränger tidens ramar och erbjuder hopp för alla tider i våra liv. Vi behöver inte vara rädda. Halleluja!