Det är pingstdagen idag, kyrkans födelsedag och den Heliga Andens dag. Man firar hur det blev möjligt för kyrkan och kristendomen att bredas ut över jorden med hjälp av Andens inverkan. I sitt avskedstal till lärjungarna berättar Jesus om Anden som en del av Guds mission och en förutsättning för kyrkans tro och liv genom alla tider.
I texten får vi höra Jesus säga att Hjälparen ska komma och påminna lärjungarna om det som Jesus lärt dem, när han inte finns hos dem längre. Han vill förbereda dem på den svåra tid som kommer. Han vill berätta för dem att de behöver inte känna oro och rädsla. De ska få den hjälp och tröst de behöver för att fortsätta den vandring de påbörjat och för att föra Guds budskap vidare. Precis som vi gör idag drygt två tusen år senare.
Jesus säger också att den frid han lämnar kvar och ger är en något som inte hör till världen, något världen inte kan ge. Vad är det då för frid som inte världen kan ge, men Guds Ande? Det är nog inte den belåtenhet jag kan känna när jag klappar mig på axeln för att ha klättrat ett snäpp uppåt på karriärstegen. Eller lättnaden när pengar har kommit in på bankkontot även om det verkligen kan vara nödvändigt för att andra saker ska falla på plats. Det är nog inte heller den tillfredsställelse som kan infinna sig när jag sjunker ner i soffan på kvällen för att ha lyckats hinna med allt på att göra listan eftersom jag hoppade över lunchen.
Nej, den frid Jesus talar om är något annat, något djupare som jag inte riktigt kan förstå. Då Anden är verksam och evigheten bryter in eftersom Anden inte är beroende av tid, rum och existens. När jag öppnar mitt hjärta och överlåter mig till Guds Ande kan jag känna en gudsnärvaro som inte gör mig orolig eller stressad. Den ger mig kraft och styrka att utföra det jag är rädd för, det jag inte tror att jag klarar av. Det är en frid jag känner trots att jag kan vara lite mulen invärtes. När jag bestämmer mig för att misslyckanden och motgångar inte definierar mig och mitt värde som människa, inte heller lycka och välgång. Det är en frid som kommer när jag tänker att det är inte hur jag har det som är viktigt utan hur jag tar det. När jag ser mig själv ur ett större perspektiv, Guds perspektiv och inser att det är lite jag kan ha kontroll över och släpper taget, då sprider sig ett lugn inom mig som kan liknas sinnesro.
Den här friden som Jesus talar om är inte en frid som är individualistisk, som vi i första hand ska sitta hemma på vår kammare och njuta av även om vi kan göra det också. Det är en frid som kommer från vårt hjärtas hemtrakt, Guds nåd. Den syns och känns och vi vill dela med oss av den till andra, till de människor vi möter och pratar med. En frid bestämd av Faderns och Sonen och den Heliga Andens närvaro.