I dagens text möter vi en man som var officer i ockupationsmaktens armé, han är en av inkräktarna. Han hör inte till det judiska folket och han hör inte till gruppen som följde Jesus. Men han hade hört talas om Jesus, och när hans tjänare blev så sjuk så sökte han upp honom. Att rädda någon som står oss nära är en av de djupaste krafterna som finns.
Den här mannen söker egentligen inte en sensation, ett under, eller ett tecken för tecknets skull. Han vill bara rädda pojken. Han kommer till Jesus med sin förtvivlan över pojkens tillstånd. Och han kommer med sin tillit, tilliten till att Jesus
kan göra honom frisk. För han har känt igen något i Jesus. Hans egen erfarenhet gör att känner igen ledaren i honom, Jesus som den som för befäl. På sätt och vis är det en trosbekännelse där han erkänner Jesus som Herre över livet.
Officeren är ett föredöme för oss. Han vågar gå till Jesus med det han är och har.
Tro och tillit kommer till oss i olika grad, några av oss har stor tro, andra liten tro, andra har ingen alls, och ofta har vi tvivel. Och i mötet med Jesus är tro inte heller något vi behöver visa upp, som ett bevis, det räcker med vår längtan, det räcker med vår förtvivlan, det räcker med vår tacksamhet. Vi får komma med det vi är och de erfarenheter vi har. Det är nåd.
Det som inte förändras är Guds tro på dig och mig, oavsett hur mycket vi själva tror eller inte tror i detta nu. Vid varje dop läser vi ord av Jesus där han säger ”Jag är med er alla dagar in till tidens slut.” Det är ett löfte vi får lita på. Det beror inte på dig, det beror på Gud.