Idag är temat medmänniskan och det är ingen lång text vi fick i evangeliet idag. Bara två meningar lång, men väldigt central. Vi kallar den den Gyllene regeln. Det är den och det dubbla kärleksbudet, som är summan, eller ska vi kanske säga kärnan i det förhållningssätt vi ska ha till våra medmänniskor. Så enkelt uttryckt, så svårt att verkligen leva upp till.
I vår tid lever vi med starka krafter som vill polarisera, ställa olika grupper och människor mot varandra. Det ger en större risk att vi kör fast i en diskussion om vem som är vår medmänniska istället för att fokusera på vad vi kan göra för varandra, och hur vi gör det. Vi fastnar istället i vem det är som vi ska göra gott emot. Är det mina allra närmaste, är det de som vistas i samma lokalsamhälle som jag, eller i samma land som jag? Är det de som tillhör samma religion som jag eller är det universellt, gäller det rent av alla?
Ja, det skulle kunna gälla alla, för i varje människa på jorden finns en medmänniska, en nästa. Självklart har var och en av oss en begränsad räckvidd, ensam kan varken du eller jag finnas till för alla, och det är inte meningen heller att någon av oss ska kunna det. Gud kallar inte superhjältar, Gud kallar oss vanliga ömtåliga människor, men poängen är att det är inte upp till oss att välja avgränsningen. Ärkebiskop Antje har formulerat det väl: ”vi hjälper människor, inte för att de är kristna, utan för att vi är kristna.” Att göra gott för medmänniskan ligger i vår kallelse, men vi är inte satta att sortera. Någon gång är det familjen, vännen, grannen som är min medmänniska, men lika ofta är det främlingen, invandraren och behövande utanför landets gränser som är vår medmänniska och som Gud kallar oss att avhjälpa nöden för, att stödja och visa kärlek till.
Det är en evig tur för oss då, att vi inte står ensamma i den här kampen för det goda. För Jesus har tagit den före oss, och berättelsen om honom är den grund som vi får hämta kraft ur. Han har älskat före oss och kämpat godhetens kamp före oss, och när vi faller under trycket kan han resa oss upp och visa vägen tillbaka till att göra mot andra så som vi själva vill bli behandlade, och mer därtill, för hans kärlek är så mycket större än vår.
Och kom ihåg: du och jag är också den medmänniskan som får ta emot hjälp, det är ett ömsesidigt givande och tagande mellan oss, kallelsen är aldrig att bara ge, du och jag är också den människan som är behövande och får ta emot.