Vem är min nästa? frågar den laglärde mannen. Han siktar på att vinna evigt liv åt sig själv, därför behöver han veta vilken medmänniska som är hans nästa, så han vet åt vilket håll han ska rikta sina goda gärningar. För han vill ju göra rätt. Hur långt ska min barmhärtighet sträcka sig? Till familjen? Grannen? Vännerna? Det egna folket? Vem är min nästa?
Jesus svarar med liknelsen om den barmhärtige samariern. De två i berättelsen som den laglärde respekterar, prästen och leviten, gör bort sig, men utbölingen från Samarien kliver fram och visar livsviktig omsorg om den misshandlade mannen. Och till slut handlar det om vem som är den misshandlade mannens nästa, inte vems nästa han är - han som behöver bli omhändertagen. Den slagna mannen är ett subjekt, som har en nästa, en medmänniska som möter hans behov. Den laglärde hade förväntat sig det omvända, att den slagne är en nästa, ett objekt som han borde rikta sina goda gärningar mot.
Det handlar om människosyn. En människa är ett subjekt. Även den utsatta människan är ett subjekt och kan inte bli föremål för någon annans goda gärningar för något annat skäl än för sin egen skull. Den laglärde letade efter någon att utöva sina goda gärningar på, för hans egen rättfärdighets skull. Inställningen till medmänniskan bygger vår människosyn. Vi måste ge akt på hur vi förhåller oss till varandra. Så fråga inte efter vem som är din nästa - sträva efter att själv vara en nästa åt den du möter.