Spånga kyrka - beskrivning

Missionstidens kyrka

Tre runstenar, resta på kyrkogården söder om kyrkan, har påträffats i kyrkans murar, en i sakristians östra vägg, en i tornets norra grundmur, en i långhusets södra vägg. Dessutom har ett flertal fragment påträffats på kyrkogården. Materialet i de flesta av stenarna är röd sandsten.

Nyare forskningar har kommit fram till den slutsatsen att stenar av detta material tycks ha varit resta på kristna begravningsplatser. För Spångas del innebär detta att man bör kunna räkna med en föregångare till den nuvarande kyrkan, av trä och troligen placerad på ungefär samma plats som den nuvarande kyrkan. Runstenarna kan dateras till 1000-talets senare del eller omkring 1100 och samma datering bör då också gälla denna första kyrka. Kyrkogården – och kyrkan – ligger i omedelbar anslutning till platsen för Spånga by.

När och på vilka vägar kristendomen kommit till bygden lär knappast kunna fastställas. Kanske var det den störste jordägaren, som omvänts till den nya läran och låtit bygga den första kyrkan och avsatt mark till kyrkogård. När kristendomen vunnit stadigt fotfäste i bygden och större skaror sökte sig till kyrkan var det dags att bygga den första stenkyrkan, den som bildar stommen i den nuvarande kyrkan. Ungefär samtidigt bör också Spånga socken ha fått den omfattning som den behöll till dess befolkningsutvecklingen under vårt eget århundrade gjorde en delning nödvändig.

Den äldsta stenkyrkan

Den nuvarande kyrkans äldsta delar är tornet och de tre västligaste valvfacken av långhuset. Materialet är fältsten. Det ursprungliga koret, vars grundmurar delvis kunde friläggas vid den omfattande restaureringen av kyrkan 1953–1955, var något smalare än långhuset. Möjligen kan det ha haft en halvrund avslutning i öster. Långhuset hade från början två små, rundbågiga fönsteröppningar med välhuggna omfattningar, delvis av sandsten, i både syd- och nordväggen. De i sydväggen är synliga från kyrkans vind, ett av fönstren i norr är delvis synligt från kyrkorummet. Den nuvarande ingången i sydväggen är den ursprungliga, också den med sandstensomfattning som senare överputsats. Långhuset torde från början ha stått med takstolen synlig eller varit försett med ett plant innertak av bräder. Tornet är av samma bredd som långhuset. Dess bottenvåning var ursprungligen täckt med ett tunnvalv, murat i gråsten. Det utbyttes mot medeltidens slut med ett tegelvalv, högre placerat än det ursprungliga tunnvalvet. Samtidigt ändrades också en dörr mellan tornet och kyrkorummet till en spetsig valvbåge. Genom en trappa, inbyggd i tornets nordvästra hörn kan man nå de övre delarna av tornet. Det breda västtornet med sitt gråstensvalv, långhusets längd, de rundbågiga fönstren i både norr och söder liksom en omsorgsfull stenbehandling motiverar en datering av de äldsta delarna av Spånga kyrka till tiden omkring 1100-talets mitt. Det kraftiga tornet kan tyda på att det från början var avsett att fungera som tillflykt i orostider – under 1100-talet drabbades dessa delar av Mälardalen av härjningståg österifrån.

Ombyggnader under medeltiden

Långhusets tre kryssvalv, av tegel med smala, profilerade ribbor och vilande på pelare vid väggarna, är av en typ som främst förekommer under 1300-talets förra hälft och mitt. De målningar, som pryder valven, kan till vissa delar vara samtida med valven (om dessa målningar, se avsnittet om samtliga medeltida kalkmålningar). Också sakristian, som uppfördes invid 1100-talskyrkans kor, torde ha tillkommit vid samma tid – dess valv är av samma typ som i långhuset. Sakristian är i sin helhet byggd i tegel, vilket också tyder på en tillkomst under 1300-talet. Att en landsbygdskyrka redan under 1300-talet förses med valv av en utformning som man oftast möter i stads- och klosterkyrkor, låter ana att man i Spånga hade resurser utöver vad som var vanligt för en landsbygdskyrka och att de som ansvarade för kyrkobyggnaden var väl medvetna om sin tids kyrkoideal.  

Nästa stora förändring skedde troligen kring mitten av 1400-talet eller möjligen något tidigare. Då revs 1100-talskoret och ett nytt kor, av samma bredd som långhuset, uppfördes. Det blev i det närmaste lika långt som det gamla långhuset. Liksom detta byggdes det av marksten men med något inslag av tegel. Det försågs redan från början med två kvadratiska kryssvalv av tegel, som utgick direkt från murarna, utan särskilda väggpelare. Valvens ribbor har en spetsig profil, grövre än i långhuset, av en typ som kring 1400-talets mitt ersätts med ribbor med rätvinklig profil.

Ungefär samtidigt med det nya koret uppfördes vapenhuset utanför långhusets sydportal, försett med ett kryssvalv i tegel. Det nya koret liksom vapenhuset dekorerades med kalkmålningar, troligen ganska snart efter det att de färdigställts. Dessa målningar liksom de något äldre målningar som finns i långhusets tre valv, kommer att beskrivas i det följande.

Kyrkobyggnadens historia från 1500-talet till våra dagar

Uppgifterna om kyrkan är sparsamma under 1500-talet och 1600-talets början. År 1666 förstördes tornets medeltida spira av en brand och ersattes av en barockhuv, färdig 1670. Huvens utseende känner vi tack vare en teckning från 1682. Omkring 1670 uppfördes också ett gravkor för riksskattemästaren, friherre Gustaf Bonde på Hässelby, död 1667. Det byggdes öster om det senmedeltida koret och är en byggnad med en korsformad plan, täckt med en lanterninförsedd kupol. Vapensköldar och inskriftstavlor av gotländsk sten, som syftar på Gustaf Bonde och hans två hustrur, smyckar fasaden. Interiören är rikt smyckad med stuck och försedd med ett mönsterlagt golv av marmor i olika färger. I golvets mitt finns riksskattemästarens emblem: en nyckel. Det möter oss också i stuckdekoren. En målad inskrift på latin i bågen mot kyrkorummet manar till eftertanke inför döden. I översättning till svenska lyder den :” Vad vi varit, vet du, vad vi är, ser du, vad du skall bli, vet du icke. Gå och lär känna dig själv”. Det bondeska gravkoret är ett av de konstnärligt mest högklassiga exemplen på svensk barockarkitektur med italienska rötter. Även om inga säkra uppgifter finns om vem som gjort ritningarna till koret behöver knappast någon tvekan råda om att det bör ha varit Nicodemus Tessin d.ä. Stuckaturerna har tillskrivits den italienske mästaren Carlo Carove. Ett gravmonument vid korets östvägg i svart och vit marmor består av en sarkofag med en inskriftstavla. På sarkofagen står ett postament, som uppbär en porträttbyst av Gustaf Bonde, flankerad av två sörjande putti. Monumentet, som uppsatts i slu - tet av 1670-talet, torde ha utförts av bildhuggaren Nicolaes Millich från Antwerpen.

I gravkoret är också uppsatt ett stort antal be - gravningsvapen, bestående av huvudbanér och anvapen för Gustaf Bonde och tre hans söner. Praktfullast är huvudbanéret och anträden för Carl Gustafsson Bonde, död 1699 och upphöjd i grevligt stånd 1695. De är placerade över faderns gravmonument. På nordväggen är placerad en oljemålning med ett stamträd över ätten Bonde, upprättat och målat av riksantikvarien Johan Peringskiöld 1693, renoverat 1749. Tavlan är ett bra exempel på stormaktstiden många gånger fantasifulla genealogiska konstruktioner. Det skrank av smidesjärn som nu är placerat framför tavlan är en del av det skrank som ursprungligen avgränsade gravkoret från kyrkorummet. Till personminnena i gravkoret hör också en s.k. blodstavla av rött siden med det bondeska vap - net, buren vid begravningen av riksskattemästa - ren Gustaf Bonde 1667.

En brand 1723 förstörde tornspiran från 1670 och skadade gravkorets tak. Tornhuven byggdes därefter helt ny medan gravkorets tak något förenklades. De medeltida kalkmålningarna överkalkades 1739. Den nuvarande tornhuven tillkom 1825, sedan man beslutat att flytta över klockorna till tornet från den klockstapel där de tidigare hängt. Ritningen till huven är av arkitekten Axel Almfelt. En större översyn av kyrkan genomfördes samtidigt med att tornet fick sin nya huv.

En omfattande restaurering av kyrkan skedde 1905 under ledning av arkitekten Gustaf Pettersson och med A. Eldh som konservator. De medeltida kalkmålningarna framknackades och nymålades på ett sätt som försvårade tolkningen av motiven och helt ändrade deras stil. Även inredningen förändrades delvis. Under åren 1953-1955 genomfördes nästa mera omfattande restaurering av kyrkan. Arkitekt var professor Erik Lundberg. Hela kyrkan grundförstärktes, en ny byggnad uppfördes på korets nordsida som ett komplement till sakristian och kyrkans tal omtäcktes med koppar, så också tornhuven. Fönstren i långhusets nordvägg murades liksom ingången i väster. De medeltida kalkmålningarna befriades så långt det var möjligt från 1905 års ”förbättringar” (endast vapenhusets målningar behölls i det skick de erhöll 1905). Bänkarna gjordes nya, likaså altaret. Orgelläktaren revs och orgeln uppställdes på ett podium i tornets bottenvåning. Ny belysning och ny värmeanläggning tillkom. År 1983 var det dags för en översyn av kyrkans fasader. Då återställdes det Bondeska gravkorets ursprungliga färgsättning och en del av sandstensdetaljerna förnyades.

Den senaste restaureringen skedde 1998. Ansvarig arkitekt var Uno Söderberg, konservator Lars Göthberg. Arbetena bestod i en rengöring av kyrkans valv och väggar och en översyn av äldre inventarier. Också fönstren sågs över och bättrades. Nytillskotten och förändringarna var måttliga – målet var att respektera alla perioder i kyrkobyggnadens historia och endast göra sådana förändringar som var oundgängligen nödvändiga för att kyrkan skall kunna tjänstgöra som gudstjänstrum även i våra dagar. Den andaktsplats, som iordningställdes mitt emot sydingången i långhuset med en bonad efter förslag av Vivianne Stenlund, vävd vid Handarbetets vänner av Elisabeth Isaksson och anskaffad med hjälp av en donation av Spångabon Lennart Broström (död 1996), är det kanske viktigaste nytillskottet från denna restaurering.

Medeltida kalkmålningar

De äldsta målningarna återfinns i långhusets tre valv – av de väggmålningar som en gång funnits återstår bara obetydliga rester. Valvens ribbor är dekorerade med geometriska ornament, delvis också bågarna mellan valven och mot väggarna. Längs ribborna har målats bladornament (”krabbor”), vars grundform är en cirkel. Det har antagits att dessa delar av valvens dekor är samtida med själva valvslagningen, d.v.s. från 1300-talets mitt, medan övrig ornamentik, huvudsakligen tunna bladrankor, skulle vara senare, tillkommen i samband med valvens figurscener. Valvdekorationer från 1300-talet består ofta av ungefär samma slags ornament, som de som i Spånga är samlade kring valvribbor och bågar. Det är dock svårt att finna några tydliga gränser mellan de två slagen av dekor, varför det måste ifrågasättas om de tillkommit i två olika skeden, även om det vore rimligt att valven liksom andra valv från 1300-talet fick en viss dekor redan i samband med valvslagningen.

Figurmålningarna i valvkapporna är också svåra att datera med någorlunda säkerhet. Några direkta motsvarigheter i det rika materialet av kalkmålningar i Mälarlandskapen är svåra att finna. Den datering till 1440-talet som givits målningarna av Andreas Lindblom är dock rimlig. Lindblom är också den som lyckats tyda målningarnas figurscener. Huvudpersonerna är de gammaltestamentliga profeterna Elia och Elisa, vilkas liv och verksamhet återberättas i Första Kungaboken kap. 17-22 och Andra Kungaboken kap. 1-13. Målningarna är skadade och få av de omkring tjugo scenerna är möjliga att ”läsa” utan kikare och en god portion tålamod. Det är här icke möjligt att i detalj redovisa för deras innehåll. Den som vill ha bakgrunden till de olika scenerna rekommenderas att ta hjälp av bibelns texter. Andreas Lindbloms detaljerade redogörelse för långhusmålningarnas innehåll finns också tillgänglig i nytryck på kyrkans bokbord.

De första scenerna återfinns i det östligaste valvet och föreställer Elias offer på berget Karmel (1 Kon. 18:36-39), Baals profeter dödas (1 Kon. 18:40), Elia inför drottning Isebel (1 Kon. 19:2) och Elia i öknen (1 Kon. 19:4-8). I det mellersta valvet skildras Elisas kallelse som efterträdare till Elia (1 Kon. 19:19), Elias sista besök hos profetlärjungarna (2 Kon. 2:1-8), Elias himmelsfärd (2 Kon. 2:19-22) samt floden Jordans vatten som renas (2 Kon. 19-22). I det västligaste valvet skildras Ahabs och Josafats tåg mot Aram (2 Kon. 22:15- 37), drottning Isebels död (2 Kon.9:30-37), Elisa och den sunemetiska kvinnan (2 Kon. 4:8 ff), Naaman från Damaskus som helas från spetälska av Elisa (2 Kon. 5:1 ff), Elisa och den tappade yxan (2 Kon. 6:1 f) samt sist Elisa inför en konung (troligen 2 Kon. 6). De två profeterna möter oss förhållandevis ofta i det uppländska sengotiska måleriet. Vanligast är framställningar av Elias himmelsfärd och Elisa som hånas av en grupp pojkar i Betel. De skall då ses som de gammaltestamentliga förebuden till Kristi himmelsfärd resp. Kristus som hånas av knektarna före korsfästelsen. I evangelierna förekommer också Elia i olika sammanhang. Enligt judisk tro skulle Elia återkomma som ett förebud till Messias. Därför sammanställdes Johannes Döparen med Elia. Vid Kristi förklaring är också Elia ett av de gammaltestamentliga vittnena.

I de medeltida verk, som sammanställer scener ur Gamla och Nya testamentet förekommer ett antal scener ur de två profeternas historia: i Biblia pauperum elva scener, i den mindre vanliga Concordantia pietatis (Fromhetens endräkt) ett trettiotal scener. En svit av scener, utan sammanställning med nytestamentliga scener som i Spånga är däremot utomordentligt sällsynt – inga motsvarigheter inom monumentalmåleriet har bevarats i Skandinavien och ytterst få från medeltiden i det övriga Europa. Elia spelar en central roll inom en munkorden, nämligen karmeliterna, som tagit sitt namn efter det berg som spelar en viktig roll i Elias historia och vars första representanter levde som eremiter på detta berg – enligt ordenslegenden skulle de ses som efterföljare till Elia. Påven Honorius III bekräftade deras regel 1226 och ett par årtionden därefter tvingades de lämna Palestina när araberna tog makten där och flytta till Europa. År 1247 fick bröderna tillstånd att överge eremitlivet och att sammansluta sig till en orden och grunda egna kloster. I det medeltida Sverige fanns ett enda karmelitkloster: i Örebro, grundat kring 1400-talets mitt och således i stort sett samtida med målningarna i Spånga. Vilket samband som kan ha funnits mellan karmeliterna och den eller de som beställt målningarna i Spånga och bestämt deras innehåll kan nu inte fastställas – att ett samband av något slag måste ha funnits förefaller ganska klart.

Det sengotiska korets valv- och väggmålningar torde vara i stort sett samtida med korbygget, d.v.s. från 1460-talet. De kan närmast hänföras till den ganska brokiga grupp av målningar från årtiondena kring 1400-talets mitt och som brukar kallas Strängnäs-skolan med målningarna i Strängnäs domkyrkas senmedeltida kor som främsta exempel. Deras innehåll är ganska traditionellt. I det östra valvet avbildas således de fyra evangelisternas symboler och de fyra latinska kyrkfäderna Augustinus, Ambrosius, Hieronymus och Gregorius. I korets västra valv finns i öster en bild av Treenigheten i form av den s.k. Nådastolen, d.v.s. Gud Fader som framför sig håller den korsfäste Sonen medan den Helige Andes duva svävat över Kristi huvud. I söder finns två gammaltestamentliga scener: Simson som dödar ett lejon och Jona som utspys av den valfisk som svalt honom, den sistnämnda scenen en förebild till Kristi uppståndelse, den förstnämnda till Kristus som öppnar dödsrikets portar. Scenen i väster kan möjligen ha framställt Kains och Abels offer, medan i norr skildras Abrahams offer och hur Abraham och Isak är på väg till offerplatsen, förebilder till Kristus på väg till korsfästelsen samt Kristi offerdöd på korset.

Väggmålningarna i koret har bl.a. innehållit en svit bilder av de tolv apostlarna som på sina språkband hållit var sitt stycke av den apostoliska trosbekännelsen. De har åtföljts av tolv profeter med texter som svarar mot apostlarnas.

På nordväggen finns dessutom i öster bl.a. en bild av S.Sigfrid och i väster en framställning av Jesu stamträd - ”Jesse rot”. Där finns också några scener med anknytning till Maria: hur Josef utses till Marias make genom ett under: alla ogifta män av Davids stam fick bära fram varsin gren till templets altare och den vars gren grönskade skulle bli Marias make. Det blev Josef. I anslutning till denna scen finns en stiliserad bild av en kyrka med tre torn. Intill predikstolen finns en fragmentarisk scen, som skildrat den s.k. enhörningsjakten. Den har visat hur ängeln Gabriel driver en enhörning, en bild av kyskheten, fram till jungfru Maria - en symbolisk bild av Marias jungfrulighet. Ytterligare en scen, som syftat på Marias oförstörda jungfrulighet, kan anas över predikstolstaket. Den har visat domaren Gideon som knäböjer inför en hög med ull. Han begärde ett tecken innan han beslutade sig för att bli israelernas anförare. Om dagg skulle falla på jorden men ej på ullen - eller på ullen men ej på jorden - vore detta ett tecken på Guds vilja (Domareboken 6:36-40).

Bland sydväggens målningar märks en framställning av Kristus på korset, flankerad av symboliska bilder av Kyrkan och Synagogan (det nya och det gamla förbundet). Till dessa scen hör också en grupp med de fyra latinska kyrkofäderna (de avbildas också i det östra korvalvet) samt en grupp krigare. Öster om fönstret ser vi S. Erasmus martyrium, väster om fönstret några helgon däribland Jakob d.ä som en del i trosbekännelseserien.

I den västra kortravén finns bl.a. Maria med Jesusbarnet och några helgon. Möjliga att identifiera är fortfarande S Margareta (stående på en drake), S Berhardinus av Siena (med krucifix och en strålande skiva med IHS) samt S Göran i strid med draken. S Berhardinus hade dött 1444 och helgonförklarats 1455 varför bilden av honom i Spånga är en av de tidigaste i Sverige. I bågen mot långhuset finns en rad med helgon, bl.a. S Henrik, Finlands apostel, stående på sin mördare Lalli, S Barbara med torn, S Lars med halster och bok, aposteln Johannes (han hör till trosbekännelseserien), S Eskil (?), S Katarina av Alexandria med svärd och hjul samt S Stefan med tre stenar och bokpåse.

Vapenhusets valvmålningar har bevarats i det skick de fick vid 1905 års restaurering – ett försök att frilägga eventuella originalmålningar har visat sig vara meningslöst. Vissa av scenerna torde dock någorlunda väl återge det ursprungliga tillståndet, så t. ex. den östra kappans framställ - ning av Maria som under sin mantel samlar de människor som vänt sig i bön till henne. Övriga scener i denna kappa föreställer Moses inför den brinnande busken, Moses som tar emot lagens tavlor samt Mannaregnet i öknen. Om målning - arna är samtida med dem i långhuset eller i koret är efter 1905 års restaurering icke möjligt att avgöra.

Inredning och lösa inventarier

Altarbordet har tillkommit 1955 och är formgivet av Erik Lundberg i samverkan med skulptören Ivan Jakobsson. Dess läge justerades något i samband med 1998 års restaurering för att göra det möjligt för prästen att fira mässan vänd mot församlingen. Som altarprydnad tjänstgör ett krucifix, en kopia av ett krucifix från 1697 som sedan 1800-talets mitt tillhör Statens Historiska Museum. Tillsammans med två skulpturer, föreställande de sörjande Maria och Johannes skänktes det till kyrkan 1697 av Bondes på Hässelby. Krucifixgruppen har tillskrivits den kände Stockholms-bildhuggaren Burchard Precht. Av ett altarskåp från 1400-talets slut har bevarats mittfiguren, en bild av Gud Fader, från en Treenighetsframställning, en s.k. Nådastol, där Gud framför sig hållit den korsfäste Sonen medan den Helige Andes duva svävat över gruppen eller varit placerad på en av korsets armar.

I Bondeska gravkoret står en bronserad kopia av gips av den skulptur, föreställande kung Karl Knutsson (Bonde), som förvaras på Gripsholm. Kopian med sin sockel av kolmårdsmarmor i rokokoformer uppställdes 1741 genom Gustaf Bonde på Hässelby. Originalet har hört till den stora S.Görans-gruppen i Storkyrkan i Stockholm, ett arbete av Berndt Notke och hans medarbetare. I samband med att gruppen flyttades från sin ursprungliga plats togs också bilden av Karl Knutsson ned. Det tycks som om den omhändertagits av någon av Vasa-kungarna - i början av 1600-talet fanns den på Svartsjö slott.

Predikstolen tillverkades 1758-1759 av Stockholms-bildhuggaren Olof Gerdman. Den återfick sin ursprungliga färgsättning i samband med 1950-talets restaurering. Korgen pryds med skulpterade och förgyllda ornament, bl.a. kalk, lans och isopstängel. På taket, som kröns av ett klot med ett kors, finns två änglahuvuden, omgivna av moln. En nummertavla i rokoko med skulpterad och förgylld ram torde vara samtida med predikstolen. Den nuvarande bänkinredningen av trä, målad med äggoljetempera samt fernissad, tillkom vid 1950-talets restaurering och är ritad av Erik Lundberg. De fasta stolarna vid korets långväggar har samma ursprung. Intill 1950-talets restaurering fanns i väster en orgelläktare, tillkommen under 1800-talet. Den revs då och en ny orgel byggdes i tornets bottenvåning. Verket är byggt av Marcussen & Sön, Aabenraa i Danmark och omfattar 25 stämmor. Kororgeln är tillverkad av Robert Gustavssons Orgelbyggeri AB och levererad 1984. Den har 4 stämmor. Ett fragment av en dopfuntsskål i grå kalksten, prytt med ett människohuvud i ganska primitivt utförande, har bevarats. Skålen har varit fyrpassformad, vilket tyder på att funten kan ha tillkommit under 1200-talets senare hälft. Den dopfunt som nu användes är från 1943 och ritad av guldsmeden A Karlström, som också tillverkat det tillhörande dopfatet av silver. Ett dopfuntsställ från 1750-talet, skänkt från Hässelby och troligen skulpterat av Olof Gerdman, används nu vid dop i prästgården. Till detta ställ hör ett dopfat av silver, tillverkat av Stockholms-guldsmeden Jonas Thomasson Ronander och skänkt 1758 av Gustaf Bonde och hans hustru Viveca Trolle på Hässelby.

Bland kyrkans silver kan nämnas en nattvardskalk, vars fot är tillverkad av Stockholms-guldsmeden Olof Blidberg 1743 medan den ursprungliga skålen förstorats 1798. Den tillhörande oblattallriken är från tiden omkring 1500, prydd med ett Kristushuvud och en inskrift på latin som i översättning lyder: ”Den heliga hostian Jesus är själens bästa spis. Heliga Maria bed för oss”. En vinkanna av silver är skänkt av rådmannen i Stockholm Bengt Månsson och tillverkad av Mikael Pohl d.ä., verksam i Stockholm 1655- 1698, Silversmeden Rolf Karlsson har svarat för det senaste tillskottet till nattvardssilvret: en vinkanna från 1985. En oblatask, från tiden kring 1600-talets mitt, är skänkt av ryttmästaren Johan von Kaulbars på Rissne. Sockenbudstyget är från 1768 och tillverkat av Johan Mattias Blomberg i Stockholm. Kyrkan har fem ljuskronor av mässing av vilka den äldsta är skänkt 1652 till minne av Jacob Robertsson från Skottland, herre till Tensta. En är skänkt 1695 av Anders Larsson Broman och hans hustru Anna Lockman, en 1755 av skräddaren Johan Forsman. I samband med 1950-talets restaurering tillkom armaturer av koppar och mässing för elektrisk belysning, ritade av Erik Lundberg. Kyrkan äger dessutom ljusarmar och lampetter av mässing från 1600- och 1700-tal liksom ett antal ljusstakar i samma material jämte några silverljusstakar, de yngsta skänkta 1955 av Spånga kyrkliga ungdomskrets.

Av äldre textilier kan i första hand nämnas en mässhake av guld- och silverbrokad, prydd med kors av guldgaloner och tillsammans med ett antependium av samma material skänkt från Hässelby 1697, båda deponerade i Statens historiska museum i Stockholm. Till församlingshuset har överförts ett antependium av svart sammet från 1796 samt ett av röd sammet från 1906. En mässhake av svart sammet är daterad 1788, skänkt av friherre Adolf Rudbeck och hans första hustru Sigrid Eva Strömberg och prydd med bl.a. deras initialer. En annan mässhake, av röd sammet, är i stort sett samtida. Ett par kalkkläden från 1700-talets senare del och en bokdyna, skänkt 1714 men sammansatt av metalltrådsbroderier från tiden kring 1700-talets mitt kan också nämnas. En mässhake av violett siden, tillverkad av Handarbetets vänner är en gåva av anonym givare från 1930, en av vitt siden skänkt 1944 av Rut Arenander på Silverdal och levererad av Libraria, en av grönt ylle är också den från 1944.

Handarbetets vänner har tillverkat en mässhake av vitt siden 1958. En röd mässhake från 1980 är komponerad av Anna Lisa Kruse Odelqvist och tillverkad av Libraria, en vit (av ylle) skänkt av familjen Bergtoft Pikner. En korkåpa är tillverkad 1993 av Maija Ozolin, en altarduk med näversöm sydd av Alma Näslund och ett bårtäcke från 1990 har tillverkats av Ulla Parkland. För altaret från 1950-talets restaurering finns också en altarduk av vitt linne med en sydd spets i ”point de Venice”. Ett par kollekthåvar, levererade 1995 av Libraria, är skänkta till minne av hederskyrkovärden Sigfrid Jansson. En kyrkvaktarrock från 1800-talets förra del eller mitt av blå vadmal med röda uppslag är en av de få i sitt slag som bevarats i en uppländsk kyrka.

De äldsta gravstenarna, med runinskrifter och från 1100-talet, har placerats i vapenhuset. Från början har de haft sin plats ute på kyrkogården. I kyrkans kor ligger bl.a. gravstenar över några av församlingens präster under 1600-talet, bl.a. Håkan Helsing, död 1671 och Olaus Pålsk, död 1700. En gravsten med en medaljong med en gås är lagd över slottssekreteraren Olof Eriksson Gåse, död 1666, prästson från Spånga. I koret ligger också en gravsten över drottning Kristinas livmedicus Jakob Robertsson till Struan, av en skotsk släkt, ägare bl.a. till Tensta gård där han dog 1651. Hans begravningsvapen är placerat i långhuset, likaså det begravningsvapen som minner om hans svärson Peter Fuchs von Bühlenstein, död 1668 och livmedicus hos drottning Maria Eleonora. Till personminnena hör de redan i samband med beskrivningen av det bondeska gravkoret nämnda begravningsvapnen liksom gravmonumentet över Gustaf Bonde. En serie epitafier – minnestavlor – har också sin plats i kyrkan. Det äldsta, över Anna Jakobsdotter från Hässelby, död 1640, visar henne knäböjande i bön inför den korsfäste Kristus. En minnestavla över kyrkoherden Håkan Bartholdi Helsing, hans två hustrur och åtta barn från 1650-talets första år har samma uppbyggnad. En minnestavla över bokhållaren Johannes Paulus Hoffman, död 1699 och hans hustru har endast text, på svenska, tyska, latin och italienska, ett intressant exempel på barockens förgängelsemeditationer. En ståtlig bild av en stånddrabant i uniform med drottning Hedvig Eleonoras initialer och med en bardisan i ena handen minner om Petter Ljung, bosatt på Stora Ursvik, död 1710, och hans hustru Christina Tröner. I tornet hänger sedan 1825 kyrkans två klockor. Storklockan är gjuten 1832, som ersättare för en klocka från 1647. Lillklockan har en inskrift med bokstäver, som inte ger någon mening utan närmast skall betraktas som magiska tecken. Ett svårtolkat årtal bör läsas som 1583.

Utgiven i samband med kyrkans invändiga rengöring 1998. Reviderad 2019.

Text: fil dr Åke Nisbeth