Historik kring fenomenet Labyrint
Labyrinten och vi människor har följts åt genom tiderna. Mönstret som labyrinten har finns redan nedlagt i skapelsen. Vi hittar den om vi ser på snäckor, i åars och flodernas slingrande bågar (meanderbågar), i vindens och havets strömmar.
I våra kroppar kan mönstret anas i bland annat innerörat, hjärnan och tarmsystemet. Till och med våra fingeravtryck påminner om labyrintens mjuka, virvlande rörelser. Skaparen har tecknat mönster i naturen och i våra kroppar. När människan skapar labyrinter i sten, gräs och buskar eller ritar dem i sanden är de som en fortsättning på, eller ett eko av, Guds skapande av oss och världen.
Den äldsta labyrinten i kristen kontext är från 300-talet och finns i Sankt Reparatusbasilikan i Al Asnam i norra Algeriet. I dess mitt finns bokstäver som bildar ordet Sancta Eclesia ”Den heliga kyrkan”. Under 1100- och 1200-talet fick många av de stora katedralerna i Europa labyrinter lagda i stenläggningen på golvet eller målade på väggen. Den mest kända labyrinten är den i Chartres i Frankrike från 1200-talet. Den är placerad i mittskeppet och i mitten finns en sexbladig blomma som symboliserar Jesu mor Maria.
I Norden är inte labyrinterna lika utspridda men de finns och är ibland målade på väggar i form av en trojaborg. I nutid så finns det labyrinter bland annat vid domkyrkorna i Linköping, Lund och Skara och numera också här i Starrkärr.
I det engelska språket finns det två ord för labyrint: labyrinth och maze. I en maze är det lätt att gå vilse bland irrgångar, vägskäl och återvändsgränder. Vandraren måste vara uppmärksam och beredd att vända om. En känd maze är den som finns med i en av filmerna om Harry Potter: ”Harry Potter och eldsbägaren.”
Vår labyrint här i Starrkärr är en labyrinth, det vill säga det finns bara en väg mot mitten och det är omöjligt att gå vilse i den.
Hur ska man då tänka och göra i en labyrint?
En labyrintvandring är en pilgrimsvandring på en begränsad yta. Ibland tror vi ju att man måste gå många mil för att få kallas pilgrim, men pilgrimsvandring handlar inte om att gå långt, utan om att gå djupt. Alla människor är pilgrimer, oavsett om vi vandrar med våra fötter eller ej. Gud, Skaparen, har lagt ner en längtan efter sig själv i varje människas inre och det är därför vi längtar, törstar, söker eller vandrar.
Vandringen in mot våra Gudsmöten kan se olika ut. En del föredrar att sitta på en kudde, pall eller stol. För andra är det en hjälp att vara i rörelse. När kroppen fokuserar på att följa vägen kan det vara lättare att komma till ro.
Vad gör man då i en labyrint?
Jo, man ber, söker stillheten, andlig fördjupning och vägledning. Eftersom Gud har en unik relation till varje människa finns det väldigt många sätt att be på.
Ignasius av Loyola skriver i sina andliga övningar från 1500-talet: ”...det är inte den myckna kunskapen, utan inlevelsen och smaken av tingen inifrån, som mättar och tillfredsställer själen.” Vi behöver redskap för bön och reflektion, redskap som inte bara engagerar intellektet utan hela vår varelse, som utmanar oss och får oss att växa i vår tro.
Hur gör man då?
Vandra helst i tystnad
Gör en tydlig början och ett tydligt slut. Ställ dig vid ingången för att fånga upp var du befinner dig i ditt liv, i din längtan och i din gudsrelation innan du går in i labyrinten. Vid slutet; stanna upp vid utgången och kanske tacka för vandringen eller någon annan gest som känns naturlig för dig just då.
Be om ett öppet sinne
Försök att hålla dig i rörelse hela tiden. Öva dig att hitta balansen i dina steg. Det finns olika sätt att hålla sina händer. T.ex. knäppta händer, lyfta, öppna händer, hängandes utefter sidorna - gör som du känner passar dig bäst.
Vandra långsamt
Kanske gå i en takt som du inte är van vid. I labyrintens mitt kan du göra på olika sätt: kanske knäfalla, lägga en sten som du tagit med från vandringens början. Vandringen ut är lika viktig som vandringen in. Avsätt tid till reflektion efter vandringen. Kanske skriva ner dina tankar i en bok, eller rita vad du varit med om.
Text: Ingela Fransson, diakon