Ett prästporträtt

När vi nu på kyrkogårdsförvaltningen i Stigtomta-Vrena församling håller på med ett omfattande arbete att datorisera vårt gravregister så händer det att vi får fram intressant information om dem som vilar på våra kyrkogårdar.

Jag stötte på en enkel grav utan gravrättsinnehavare. På gravstenen, en liten och oansenlig liggande sten, står det E A Almstedt, kyrkoherde, *1828 †1901. Stenen ligger strax utanför den södra porten vid Stigtomta kyrka och texten är knappt tydbar.

Graven är en s.k. för alltid-grav, så jag ville gärna se om det fanns nu levande släktingar till denne Almstedt. Med hjälp av de suveräna släktforskningshjälpmedel som finns idag kunde jag snabbt forska fram några ättlingar och skickade brev till dem med förhoppning att någon skulle svara.

Bara ett par dagar senare ringde Lars Hellgren, barnbarnsbarn till Almstedt. Han hade släktforskat och hade en hel del information om sin anfader som han har delat med sig av till mig.

Alfred Almstedt föddes i Vintrosa 23 mars 1828 där hans far var komminister. Efter studier i Uppsala prästvigdes han 1851. Sen vet vi att han var brukspredikant i Brevens Bruk från 1856, komminister i Svennevad och Bo från 1864, kyrkoherde i Kvistbro från 1872 innan han tillträdde som kyrkoherde i Stigtomta 1884 där han blev kvar till sin död 1901.

Han var gift 2 gånger, och berättelsen om det är en bild av livets realiteter på den här tiden som kunde slå lika hårt mot såväl fattig som rik. Han gifte sig 16 september 1858 med prästdottern Amalia Björklund, född 1835 i Styrstad utanför Norrköping. De fick en dotter den 23 oktober 1859, men Amalia dog i barnsängsfeber bara en dryg vecka senare och barnet klarade sig inte heller utan dog efter två månader.

Amalia hade 3 systrar, och den äldre Sophie (född 1830) kom antagligen familjen till hjälp vid födseln. Hon blev kvar och ett år efter de tragiska händelserna gifte Alfred och Sophie sig 2 oktober 1860. De två fick 4 barn varav 3 överlevde till vuxen ålder och Sophie kom också att överleva sin make.

Alfred Almstedt engagerade sig i frigivna fångars väl och han var en drivande kraft bakom att bilda ”Södermanlands Skyddsförening” år 1885. Denna ägnade sig åt att stötta frigivna fångar så att de lättare skulle kunna återanpassas i samhället. Almstedt själv besökte fångar i fängelser och sökte upp arbetsgivare för att kunna skaffa anställning åt dessa när de frigavs. 1891 tvingades han emellertid att lämna ordförandeposten i föreningen på grund av hälsoskäl.

Den 25 november 1901 dog Alfred Almstedt 73 år gammal, fortfarande i tjänst som kyrkoherde i Stigtomta. Jordfästningen hölls i Stigtomta tisdagen 3 december och refererades noga i tidningen. Närvarande var ”utom de närmast sörjande, femton präster samt Stigtomta och Nykyrka församlingars mer bemärkte män.” Musikdirektör O. Settergren från Nyköping framförde på orgeln som inledning Karl XV:s sorgmarsch och som utgång Chopins sorgmarsch. Den tidigare vice pastorn i Stigtomta, kyrkoherde i Mörkö, K. Leijonhufvud höll begravningstalet. Därefter gravsattes Almstedt alldeles utanför den södra kyrkporten.

Almstedts andra fru, Sophie Björklund, var i sin ungdom sällskapsdam åt en fru Forslund på dennas resa igenom Tyskland och Frankrike år 1853. Under resan skrev Sophie en dagbok som finns bevarad till eftervärlden. Den var nära att få skatta åt förgängelsen när Sophie brände gamla papper på sin ålders höst, men hennes syster Carolina övertalade henne att höra sig för om inte någon yngre i släkten var intresserad och så var det! Hennes svärson, farfar till min kontakt Lars Hellgren, tog hand om dagboken.

Sophie avled den 30 mars 1914 i Norrköping. I Stigtomtas gravbok var hon emellertid inte inskriven, och ett idogt letande efter någon ledtråd till var hon hade begravts gjordes av både mig och Lars Hellgren. Tyvärr gav inte vare sig dödböckerna i hennes dödsförsamling S:t Olai i Norrköping eller Stigtomta någon alldeles tydlig bild av var hon begravdes, men till slut hittade Lars Hellgren en dödsannons från Södermanlands Läns Tidning med en anteckning om att begravningen skedde i Stigtomta. Så blev hon slutligen inskriven i gravboken i Stigtomta!

Almstedtgraven är alltså en grav med en gravrätt som räcker ”för evigt”. Detta var vanligt förr, att om man hade råd så köpte man sig en gravrätt för 25, 50, 75 år eller för evig tid. En kyrkoherde var väl antagligen självskriven att få en sådan grav, kan man tänka sig, och vi har en del prästgravar på våra kyrkogårdar. Hur det var med gravrättsinnehavare på den tiden, och särskilt för en kyrkoherdegrav, det vet vi inte. Men vi får en aning genom ett par dokument från 1952 som Lars Hellgren har i sin ägo.

Den 3 november 1952, alltså mer än 50 år efter Almstedts död, står det i tidningen att det hållits en minneshögtid på Stigtomta kyrkogård, alltså i samband med Alla Helgons Dag. Efter den samlades ”den talrika menigheten vid kyrkoherde Almstedts grav, vilken av kyrkorådet försetts med en gravsten. Under fackelsken framträdde här kyrkoherde Esking och nedlade en krans på församlingens vägnar och erinrade om den bortgångne kyrkoherdens gagnande verksamhet inom församlingen och om hans sociala patos.”

Innan detta hade kyrkoherde Erik Esking tillskrivit Lars Hellgrens far, rådmannen i Göteborg, Folke Hellgren där kyrkorådet erbjuder sig att ta över vårdnaden av graven:
”…tänkt oss att ta bort nuvarande missprydande staket samt gräsbeså graven och å densamma anbringa en enkel gravsten.”
Förslaget togs uppenbarligen väl emot av släktingarna eftersom denna gravsten fanns på plats vid ceremonin ett par månader senare.

Med detta kunde vi alltså konstatera att graven redan sedan snart 70 år är en angelägenhet för församlingen, något som tyvärr inte fanns inskrivet i gravboken. Nu vet vi också att man vid den här tiden genomförde ett liknande arbete kring flera av prästgravarna på Stigtomta kyrkogård, så det får nog bli en djupdykning i kyrkorådsprotokollen från början av 1950-talet!

April 2019
Jerker Rolander, administatör.