Det är en sak att dö, en annan att vara död. Om den första – processen – vet vi mycket. Om den andra – tillståndet – vet vi inget mer än att kroppens alla funktioner är släckta.
Tanken på båda skapar sorg, rädsla och en känsla av hopplös uppgivenhet. Ur detta föds en intensiv längtan hos många att det inte kan ta slut bara för att kroppen blivit tillintetgjord. Det måste finnas något mer, komma något nytt efteråt. Det kan kallas medvetandets fortsättning, själens odödlighet, kroppens uppståndelse och mycket annat. Jorden som kroppens boplats byts ut mot himlen som det nya tillståndets.
Temat har blivit de flesta religioners viktigaste fråga. Att ge hopp inför döden genom att lova något efter den. Den tvivlande tanken frågar sig dock hur någon kan lova något om vilket vi inget vet. Det är lätt att förstå hur den mänskliga längtan kan önska en fortsättning. Det är svårare att förstå hur religioner kan låta denna önskan övergå i löfte. Var finns den trovärdiga grunden för utfästelserna? Svaren varierar från religion till religion. Ytterst handlar det om den bild av Gud och Guds handlande som de religiösa traditionerna och urkunderna vill ge. Gud är livets Gud, inte dödens. Gud är starkare än döden. Därför får vi tro att Gud vill se en fortsättning efter döden för oss alla. För kristen tro knyts löftena till föreställningen om Kristi död och uppståndelse som genombrottet för ett evigt liv.
Samtidigt varierar beskrivningarna av innehållet i det liv som förväntas efter döden. Ibland handlar det om metaforiska framställningar, ibland väldigt konkreta. Länge har i kristen tradition uppdelningen mellan himmel och helvete speglat både möjligheten och risken med att dö. Idag är den uppdelningen i många sammanhang nedtonad eller helt struken. Gud som Kärleken kan inte rymma tanken på en helvetestillvaro skild från Gud. I andra religiösa traditioner lever denna trosföreställning fortfarande starkt.
I allt detta är det många av oss som famlar, söker och trevar oss fram till den slutpunkt som är allas vårt öde. Andra omfattar en precis trosvisshet om både att och hur. Åter andra har bestämt sig för att slutet är slutet, och att detta livet med sina möjligheter och begränsningar är det vi har att leva.
Om det är någon punkt där vi alla skulle kunna mötas i ett ödmjukt, inkännande och ickemissionerande samtal så är det här där ingen kan hävda kunskapsföreträde. Det vi då skulle kunna hjälpa varandra med är fördjupad insikt i ars moriendi, konsten att dö.