Ekumenik är grekiska. Begreppet kommer ur ordet oikos, som betyder hus. Ekumenik rör viljan att samtala och söka enheten i tron på Kristus. Det är alltså inte bara ett svårt ord, utan också som praktik kan ekumenik vara besvärligt – som rena grekiskan.
Det är inte enkelt att leva tillsammans i den bebodda världen, ens om alla kallade sig kristna. Därför är det viktigt att, i vår oroliga tid, påminna sig om ekumeniken som ett fredsprojekt.
Fred i världen kräver att det blir fred mellan kyrkorna – och i överförd bemärkelse mellan religionerna. Den insikten fick Nathan Söderblom att efter första världskriget kalla samman Stockholmsmötet 1925.
Under 2025 firas det ekumeniska året. Då uppmärksammas att det var 100 år sedan Nathan Söderbloms Stockholmsmöte, men också att det är 1700 år sedan det första kyrkomötet i Nicea år 325. I Nicea enades den tidiga kyrkan kring en bekännelse av den gemensamma tron. I Stockholm tog kyrkoekumeniken så avgörande steg att man kan tala om en andra reformation. Bra då att Storkyrkan i Stockholm var platsen för mötet. Härifrån utgick även den första reformationen i vårt land.
Ekumenikens reformation handlar om enhet. Att i en splittrad tid söka enighet. Att i en konfliktfylld värld, där kyrkorna inte sällan själva är parter i stridigheterna, verka för samförstånd och samtal. Ytterst är det en fråga om evangeliets trovärdighet.
Utifrån sin långa erfarenhet och djupa kunskap beskriver Jonas Jonson ekumenik som ett relationellt begrepp. Ekumeniken sträcker sig utöver kyrkornas tro och liv. Ekumenik rör hela mänskligheten och allt skapat. ”Att förvandla Guds värld, oikoumene, till ett fredligt, levande och livsuppehållande hem, ett oikos för alla, och att förvalta skapelsen väl, oikoumnomia, förblir kyrkornas uppdrag.”
Mötet 1925 blev ett startskott för en social ekumenik med freden i fokus. Kan vi hoppas på liknande rörelser i vår egen tid?
Jonas Eek, domprost