”I en vilsen tid när Sverige verkar söka efter vad Sverige är, kan det kännas tryggt att återkalla begrepp från en tid då i alla fall vissa saker var enklare och då Sverige /…/ var förhållandevis kulturellt och religiöst homogent. Kanske är det för att den gemenskap som folkhemmet både byggde på och skapade är så svår att frambringa i dag, som partierna talar så mycket om detta folkhem?” skriver Katarina Barrling i en krönika.
Samhället som ”det goda hemmet”, där det ”råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet”, för att citera Per Albin Hansson (1928), verkar vara svårt att bygga upp. Många skulle säga att det aldrig har funnits. Men är det fortfarande svenska
rnas dröm om hur samhället borde utformas? Och vad kan vi i så fall göra för att förverkliga detta ideal? Skulle en svensk kulturkanon kunna vara ett ”användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering” som det står på Regeringens hemsida?
Det förutsätter dock att det är meningsfullt att tala om sådant som en svensk kultur, svenska värderingar, kanske till och med ett svenskt kynne. Men finns denna kultur och hur särpräglade är dessa värderingar? Kanske förutsätter det också att en mer framgångsrik integrationspolitik är möjlig. Och vad gör vi med dem som kanske inte vill bli inkluderade?
MEDVERKANDE
Katarina Barrling, docent i Statsvetenskap, Uppsala universitet
Bi Puranen, generalsekreterare vid World Values Survey
Lawen Redar, riksdagsledamot Socialdemokraterna
Lars Trägårdh, ordförande i Kommittén för framtagande av en svensk kulturkanon
Samtalet leds av Carl-Reinhold Bråkenhielm, professor emeritus
Söndag 19 januari kl. 13.00–14.30, Storkyrkosalen