”All den kärlek till traditioner, all den stolthet och rent ut sagt chauvinism, som anses vara så väldigt ful när den uttrycks av etniska, infödda svenskar, beundras förbehållslöst när det gäller kurder, palestinier, samer och andra mer eller mindre maktlösa folk.” Så skriver Torbjörn Elensky i sin bok Gränser (s 95). Om han har rätt, hur kommer det sig att det blivit så? Har gamla värden som fosterlandskärlek och nationalism blivit hopplöst förlegade, åtminstone för oss etniska svenskar? Är det kanske till och med så att de som uttrycker någon form av kärlek till och stolthet över sitt hemland, är främlingsfientliga rasister? Och tvärtom: de som ställer sig positiva till invandring känner samtidigt ett förakt för den egna kulturen, något som brukar benämnas oikofobi, myntat av den brittiske filosofen Roger Scruton. Eller är motsättningen fosterlandskärlek – fosterlandsförakt en falsk dikotomi? För nog går det väl att välkomna människor från andra kulturer samtidigt som man är stolt över sin egen.
Med tanke på det osäkra världspolitiska läge vi befinner oss i är det kanske så att den nationella sammanhållningen och identiteten är viktigare än någonsin och måste stärkas och uppmuntras? I så fall: hur gör vi detta på bästa sätt? Vilken betydelse har kyrkan, ”fädernas kyrka”, det för såväl troende som icke troende, gemensamma arvet, i detta sammanhang?
MEDVERKANDE
Torbjörn Elensky, författare och samhällsdebattör
Fredrik Santell, teolog och kyrkohistoriker
Johan Wennström, statsvetare och gästforskare vid Försvarshögskolan
Samtalet leds av Lotta Knutsson Bråkenhielm, TD
Söndag 4 maj kl. 13.00–14.30, Storkyrkosalen.