Guds kärlek står i centrum inte bara för kristen teologi utan också för kristen etik. Den bibliska berättelsen uppenbarar Guds villkorslösa kärlek till mänskligheten, så som det avslöjas i Jesu undervisning och liv. Mig att förlossa offrar han sig, då han på korset dör ock för mig, som vi sjunger. Dock, Jesu självuppoffring innebär inte att det alltid finns ett egenvärde i just självuppoffring. I stället pekar det på den konsekvens som kärlek och lydnad till Gud kan få. Det radikala etiska krav som kristen kärlek ställer minner mer om perspektiv hämtade ur Guds rike än ur den av mänsklig existens begränsade verklighet, där olika intressen och maktkamper ständigt interagerar.
Korset har två sidor, och båda har konsekvenser för etiken. Det finns både ett perspektiv mot evighet och ett mot förgänglighet. Den amerikanske teologen Reinhold Niebuhr (1892-1971) beskriver detta som gudomlig godhet respektive mänsklig partiskhet:
It is impossible to symbolize the divine goodness in history in any other way than by complete powerlessness, or rather by a consistent refusal to use power in the rivalries of history. For there is no self in history or society, no matter how impartial its perspective upon the competitions of life, which can rise to the position of a disinterested participation in those rivalries and competitions. It can symbolize disinterested love only by a refusal to participate in the rivalries.
Dessa olika perspektiv på makt illustrerar den spänning som är en oundviklig del av kristen etik. Därvid handlar det inte om skillnaden mellan ideal och verklighet utan om kallelsen till transcendens i varje mänsklig handling och i historien i sig.
Guds kärlek blir därmed relevant inte bara för individuella val utan också för politisk handling. Niebuhr påminner om att rättvisa aldrig kan uppnås utan kärlek, ty kärlek är på en och samma gång både uppfyllandet och upphävandet av all strävan efter rättvisa genom historien. Som kristen etik baseras på hela bredden av det kristna trossystemet, behöver det förhålla sig till hur rättvisa ska förstås, om det är kristen kärlek som utvärderar dess effekter.
Det sätt på vilket relativt begränsade resurser fördelas är vad Niebuhr kallar ”an ascending scale of moral possibilities”. Det eskatologiska perspektivet fungerar här som ett verktyg för social och politisk kritik av varje mänsklig uppgörelse.
Strävan efter rättvisa får därför inte bli en kompromiss mellan motstridiga intressen utan snarare en strävan att bättre ge utlopp för kärlek trots syndens ofrånkomliga närvaro i människans val. Frågan är vad som är rättvis fördelning och vad som ska fördelas. Och vem ska bestämma det? Och på vilka grunder?