Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter
Kära folkvalda, det här talet är särskilt riktat till er.
Ni har alla det gemensamt att ni har svarat ja. Trots diverse olikheter har ni den erfarenheten tillsammans, att någon gång ställdes frågan till er och ni svarade ja.
Jag antar att sätten som det skedde på varierade. Jag är också övertygad om, att era personliga ingångar och motiv skiljer sig åt från varandra, liksom era ideologiska visioner för hur det goda samhället ser ut.
Men gemensamt för er alla, är att ni har sagt ja till att stå till förfogande; ja, till att bli tagna i anspråk. Så till den milda grad att ni är folkvalda i Sveriges riksdag. Folkvalda och förtroendevalda. I rikets tjänst.
Förtroende är ju ingenting man kan kräva. Den människa som försöker tvinga sig till förtroende, förlorar omedelbart just det som hon eftersöker. Istället är förtroende något som ges som gåva; något som visas åt den som förtjänar det.
Det är dessutom lönlöst att tro att man skulle kunna köpa förtroende. Någons tystnad eller lojalitet går att köpa. Men inga pengar i världen väger upp den resurs som stavas förtroende och förtroendekapital.
Förtroende är en gåva. Så värdefull att den saknar pris. Men en sådan gåva innebär också ett ansvar. Ansvaret att leva upp till det förtroende som har visats mig. Därför kan förtroende – också – vara tungt att bära.
Det tror jag mig veta att flera av er, flera av oss, har erfarit. Inte minst under senare år och inte minst under den gångna sommaren. När vårt land har varit extra utsatt, i en samtid som är olycksbådande och riskabel. Och i ett samtals- och samhällsklimat som är uppskruvat. Förtroende kan vara tungt att bära.
Bra då att få börja ett arbetsår tillsammans. För ytterst är ni förtroendevalda tillsammans med varandra. Ibland är ni förstås mot varandra – det ligger i demokratins väsen och i debattens sköna konst. Men idag får ni ett ögonblick besinna att ni är valda tillsammans. Inte bara tillsammans i de egna grupperna utan också tillsammans med era meningsmotståndare. Tillsammans utgör ni en helhet. Sveriges folkvalda riksdag.
En helhet som alltså har det gemensamt, att ni alla har svarat ja.
Och den där frågan som ni svarade ja till – den om att stå till förfogande för det gemensamma – den frågan har följt mänskligheten genom historien. Den rör vid människans allra första fråga till Gud själv. Åtminstone om vi läser i Bibeln.
Där i begynnelsen, i de allra första kapitlen av människans historia, där ställer Kain – en av Adams och Evas söner – sin fråga. Och Kains ärende utgör mänsklighetens allra första fråga till Gud, när Kain undrar: ”Skall jag ta hand om min bror?” (1 Mos 4:9)
Skall jag ta hand om min bror? Nog ligger väl däri politikens grundfråga: vilket ansvar har vi för varandra? Ska jag ta hand om min bror? Har jag skyldigheter inför min syster?
Sedan Kains dagar har den frågan följt och förföljt människan.
Och Bibelns resterande kapitel och böcker är, i någon mening, ett jakande svar på frågan. Med stor variation, genom skilda genrer och författare, i olika epoker och med flera accenter, svarar Bibeln ja på Kains fråga: Ja, vi har ett ansvar för varandra och för andra.
Storkyrkan är byggd på den erfarenheten. I Guds rikes tjänst. Liksom Riksdagshuset. I rikets tjänst. Erfarenheten att vi har ett ansvar för vår syster och bror. Ett ansvar som dessutom är enklare att bära tillsammans.
Det är det förtroendet som har visats oss alla.
Amen