När jag i början på januari 1999 stod beredd att tåga in i procession för att i Storkyrkan vigas till präst, viskades det i örat på mig: ”Det är inte för sent att ångra sig!” Att höra något sådant just innan man ska få biskopens välsignelse hade för många säkerligen varit omstörtande. För mig var det en befrielse att någon förstod den vånda jag stod inför: Är jag beredd att underkasta mig alla de förutfattade meningar om vad kristen tro och en präst ska vara?
För vad är egentligen kristen tro? Frågan har aldrig riktigt släppt mig. Och nu har jag till och med fått möjlighet att utforska den under ett antal år och blivit teologie doktor. För det är jag mycket tacksam gentemot min arbetsgivare Stockholms domkyrkoförsamling. Jag upptäckte dock snart att min fråga var omöjlig att forska på och omvandlade den istället till en fråga om tradition. Vad är en tradition och i synnerhet kristen tradition?
Utgångspunkten var hermeneutisk, en tradition tolkas ständigt på nytt utifrån de omgivande förutsättningarna och kommer därför hela tiden att förändras.
Men vad är då det hållbara i traditionen? Av en slump kom jag i kontakt med ett numera välkänt begrepp – resiliens – som handlar om det dynamiska systemets förmåga att härbärgera förändring och fortsatt fungera utan att kollapsa. Om man då jämför kristen tradition med ett dynamiskt system i ständig rörelse, vad är en resilient kristen tradition som tål konstant omtolkning? Med hjälp av resiliensbegreppet och teologen David Tracy liksom ett antal kriterier kom jag fram till att allt handlar om nåden.
Den kristna urberättelsen om påsken i vilken de första vittnena erfar att livet är starkare än döden är en berättelse om nådens verklighet som hela tiden behöver omsättas på nytt och möta uttolkaren i det nutida sammanhanget. Det paradoxala villkoret för att nåden ska kunna utgöra traditionens oföränderliga kärna är alltså förändring.
En resilient teologi kan därför endast vara något provisoriskt. Kristen tradition som dynamiskt system fungerar när nådens budskap i påskens berättelse träffar något som upplevs som ”sant” befriande inom uttolkaren. Något som ger tro. Därför måste traditionen hela tiden ges nya uttryck. På så sätt blir den resilient och tillräckligt hållbar för att klara av ständig förändring.