Det finns en föreställning om att troende människor lever i visshet, att ett liv som troende är ett liv levt med sanningen som fond. Men kanske är det precis tvärtom. Kanske innebär ett liv i tro snarare ett liv i ovisshet. Ett andligt liv innebär att leva i relation till det vi ytterst inte kan veta något om, men som vi hoppas är gott. Ett andligt liv är på så sätt en skola, en ständigt pågående process mot att kunna, orka, våga, leva mitt i ovissheten. Det handlar om att relatera till världen, tingen, naturen, medmänniskorna, inte för att vi, till skillnad från dem, redan har svaren utan för att vi delar ovissheten. Vi delar tillvarons ovisshet med planeten och alla dess innevånare.
Men den ovisshet vi delar ger oss också ett utrymme att agera. Inte ovanifrån – inte som de redan upplysta, redan trosvissa – utan tillsammans. Det handlar mer om att svara an än om att ansvara. Genom att svara an kan vi vara medskapare i världen, bidra till en mer hållbar värld, en mer andligt fördjupad värld och ett mer kärleksfullt samhälle.
På ett liknande sätt resonerade en grupp konstnärer i Ryssland under det tidiga 1900-talet. Precis som vi var de desperata efter en bättre värld att leva i. De levde inte under klimathot men väl under växande samhällsklyftor, ojämlikhet och akut fattigdom. Förändringen kan inte bara ske i tanken, menade de. Den måste ske i vardagen, där livet pågår. Förändringen — som på samma gång är andlig och politisk—måste handla om hur vi relaterar till allt vi har omkring oss.
I jakten på ett nytt och respektfullt förhållningssätt till tingen, naturen, materialen, lärde de sig ikonmåleri. Inte för att sedan kunna använda sitt konstnärskap i kyrkans tjänst, utan för att använda ikonhantverkets nedärvda, andliga visdom i samhällets tjänst. Ett gott, jämlikt och hållbart samhälle kräver att vi tänker om i relationen
mellan andlighet och materialitet, menade de.
Nu, hundra år senare, har jag läst och skrivit om vad de gjorde och tänkte. Jag har skrivit en bok där den ryska, avantgardistiska konstnären Liubov Popova (1889-1924) får lära vår tid att tänka nytt kring vårt förhållningssätt till världen. Den teologi som framträder i mötet med den avantgardistiska konsten är inget för den som söker visshet, men väl något för den som söker kraft och mod att leva och agera mitt i ovissheten.