Man måste skilja på tro och politik! Kyrkan ska vara en andlig gemenskap och inte en extremistisk kampgrupp! Sådana slagord hör man inte sällan i debatten. I en mening kan jag ge dessa debattörer rätt. Det finns inte något entydigt kristet svar på frågan om hur vi balanserar tillväxt och rättvisa, om skatten är för hög eller för låg, eller hur vi ska nå klimatmålen. Däremot finns det betydelsefulla kristna perspektiv på politiken.
Här är några exempel:
* Alla politiska partier, system och ideologier står under Guds dom och förlåtelse. Annorlunda uttryckt: det finns bättre eller sämre samhällsideal, men ingenting utan brister eller missbruk. Motsatsen till detta kallas i bibeln avgudadyrkan, att av något bristfälligt jordiskt göra något gudomligt. Det förra århundradets katastrofer är liksom vår tids resultatet av en sådan avgudadyrkan, tron på det perfekta samhället och den slutgiltiga lösningen på alla samhällsproblem. Sådana guldkalvar borde vi klara oss utan.
* Socialt, kulturellt och politiskt finns det en väldig skillnad mellan Nya testamentets tid och vår. Samtidigt finns det en lika tydlig som tragisk överlappning, främlingsfientligheten, föraktet för de avvikande och marginaliserade. Jonas Gardell skildrade detta i sin bok, som senare blev tv-dramat Torka aldrig tårar utan handskar. Jesus tog konsekvent parti för de svagaste och de som lever i utanförskap. Detta engagemang var förankrat i tron på Guds kärlek till alla människor – och den tron har en viktig relevans också i dagspolitiken.
* Det finns ett annat kristet perspektiv på politiken som kanske är lite oväntat: det sammanhänger med den kristna gemenskapens globala räckvidd och närvaro i de mest skiftande mänskliga sammanhang. Världen över finns det med andra ord en kristen närvaro – ibland frimodig, oftast tystlåten – som vittnar om något som ligger bortom ideologi och politik. Att det finns andra mått att mäta med än mänsklig makt.
Till sist: ur den mänskliga gemenskapen växer ett etiskt krav på att ta hand om varandra. Det är ju inte ett etiskt krav som vi människor alltid vill lyssna till. Men kristen tro är bärare av ett hopp om att det en gång ska bli så, när världen är vorden Guds rike till sist”, ”då folken förenas i kärlek och tro som det står i en välkänd Beskow-psalm (Ps. 314: 1 och 3).
Är det verkligen något man kan tro och hoppas? Låt mig bara säga att detta: det universella hoppet för mänskligheten är förankrat i varje människas vardagliga hopp om ett bättre liv. Och att detta hopp inte är utan relevans för politiken. Tänk på och låt oss inspireras av den amerikanska medborgarrätts-rörelsen, murens fall i Europa, Ukrainas strid för frihet och oberoende, iranska kvinnors kamp mot slöjtvång och förtryck och sist men inte minst allas vår kamp för en framtid för våra barn och kommande generationer.