Del I
För en evangelisk luthersk kyrka kommer kallelsen utifrån, extra nos. Kyrkan är inte till för sin egen skull, utan för världens. Vi vet att kallelsen kommer i det vardagliga ifrån medmänniskor i nöd. Idag kommer den också från växter, djur, hav, skogar, ekosystem på grund av klimatförändringarnas konsekvenser. ”Hör, den som har öron att höra”, ropar profeten.
Det finns flera sätt att svara an på denna kallelse. Solpaneler, resepolicys, miljödiplomering och förändring av kyrkans skogsbruk är praktiska sätt att dela Guds kärlek till världen. Kyrierop, förbön och psalmval är sätt att ge rum för klimatsorg, oro, och vrede och livsmod i gudstjänstens rum. Denna artikel handlar om predikan, om kallelsen att vara där Kristus är och predika inifrån skapelsens kamp. Vi kan inte spara detta predikande till midsommar eller Tacksägelsedagen eller vänta tills det svämmar över i församlingshemmets källare. Kallelsen är nu.
Rädslor, brottningar, inre och yttre motstånd
Samtidigt är det lätt att vilja väja undan. Sambanden mellan koldioxidhalter, uppvärmning, arters död, föroreningar, extremväder, flyktingströmmar och elpriser är komplexa. Det är inte lätt för någon att kommunicera om detta. Det är bråttom att fatta kloka beslut. Dagens uppvärmning har redan katastrofala konsekvenser. Kanske ser vi på Vetenskapens värld, läser artiklar, lyssnar på Klotet, går kurs i ekoteologi eller prepping, men det är lätt att känna att ens kunskap är provisorisk. Predikan ska inte vara en vetenskaplig föreläsning, det är andra bättre på. Vi vill heller inte tillbaka till domedagspredikningarnas tid, samtidigt som de hörs från andra arenor. Så vad kan en predikant i en av världen rikaste kyrkor säga om livsstilsförändringar? Kanske är det bästa att fokusera på det inre livet? Men klimatskam, skuld, sorg är ju inre liv… Omvändelse är heller inte ett självklart tema i en evangelisk luthersk tradition. Vi vill predika ”nåden allena”, eller möjligen hopp. Men hopp är svårt, för vad kan man hoppas? Hur tror vi innerst inne att Gud verkar i en tid när människan håller på att förgöra alla levandes livsvärld? Många har gett upp om människorna. Andra tänker att när det blir ”nya himlar och en ny jord”, då blir det bra. Om allt detta behöver vi tala.
Denna artikel kommer inte att beröra alla dessa teman, men vill vara en replik in i samtalet. Den har två sammanflätade trådar: Kristusnära och jordnära predikan, där båda också vill vara textnära, för det som ger energi in till predikan är brottningen med bibeltexten. Det är min erfarenhet. Jag börjar med Kristusnära.
Kristusnära predikan
Predikanter har inte något övergripande ”Guds-öga”-perspektiv. Vi predikar inifrån klimatkrisen, inifrån jordens kamp. Inifrån. Vi provtänker samtidigt som vi tar ställning. Predikan kan i det tankeutrymmet bereda rymlig plats för jordens röst, för Kristus och för oss. Den är en kristologisk och inkarnatorisk handling. Utmaningen är att inte att gömma sig, likt Adam, därför att vi är nakna, utan att säga ”Här är jag/vi”. Vi är som predikanter kallade att ”driva Kristus”, men vilken Kristus? Om det tänker vi olika. Här vill jag dela med mig av en slags grundhållning som blivit viktigt för mig.
Predikans skeende är ett Kristusskeende, där orden kan bli levande, kan göra något med oss. Men om Kristus kommer genom rummet eller inte, som Gustaf Wingren skriver, är det ett skeende som varken predikanten eller församlingen/predikogemenskapen kontrollerar. Det är ett öppet Andens skeende, ett löfte vi tillitsfullt får vila. Samtidigt är det predikans uppgift att retoriskt och homiletiskt bereda rymlig plats för Kristus. När vi gör det dras hela skapelsen med, eller borde dras med. Enligt Gustaf Wingren talar vi om Kristus när vi talar om människan, och när vi talar om människan talar vi om Kristus. Jag vill vidga detta och säga att när vi talar om den mer än mänskliga skapelsen* (dvs djur, växter, ekosystem), så talar vi också om Kristus, och när vi talar om Kristus, så talar vi om den mer än mänskliga skapelsen. Människor är människor, kycklingar är kycklingar och bakterier är bakterier, alla med olika plats i ekosystemet, olika ”kallelser” i helheten. Detta är allas vår livsvärld och vi är beroende av varandra på sätt som kanske inte är bekväma att tänka på, men som ingen kan kliva ur. Vi må kallas Guds avbild i 1 Mos 1, men jorden är inte en scen för oss där kor, fiskar, vete, oliver, kobolt, olja är till för vår skull att förbruka, för att vi sedan ska frälsas till en himmel där allt jordiskt kasseras. Det är en föreställning vi behöver göra upp med.
Att predika Kristus är att berätta om Guds passion, om hur Kristi medlidande och nyskapande Ande verkar från dag ett genom tid och rum. Denna Guds solidaritet med skapelsen är villkorslös. Den är en självutgivande, livgivande, dynamisk och sårbar kärlek. Gud är, kan man säga, utlämnad åt sin skapelse. Kolosserbrevet talar om hur Kristus är ”den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden” och att ”Han finns före allting och allting hålls samman av honom.” (Kol 1:15b, 16a, 17). Det kan förstås som att skapelsen är korsmärkt genom evolutionens eoner. Varför Gud skapat/skapar ett universum där döden varit med ”från början” kan vi grubbla över, men lidande och död är inget som kom med människan. Det är en del av livet och en del av Gud själv. Gud är Kristusmärkt. Skapelsen är Kristusmärkt. Om denna sårbara och intima relation behöver vi predika.
Jag vet att många gjorde det under flyktingkrisen 2015. De predikade Guds närvaro och medlidande med flyktningen. Det kan vi fortfarande predika. Men här vidgas talet till att också ge rum för den mer än mänskliga skapelsen i predikan. Människor har inte monopol på lidande eller utsatthet. Växter och djur lider, ekosystem kollapsar. Samtidigt är det viktigt att minnas att lidande inte är abstrakt. Det är alltid konkret, kroppsligt och tar sig olika uttryck. I predikan behöver vi vara konkreta. Kristi medlidande är heller ingen abstraktion. Inkarnation handlar om Kristus på djupet ner i skapelsens väv, djupare ner än vad vi kan förstå, kämpande för och med oss och den mer än mänskliga skapelsen. Några teologer som lyfter detta sätt att se på inkarnationen är Niels Henrik Gregersen, som myntat ordet ”deep incarnation”, Christopher Southgate, Denis Edwards, Celia Deane-Drummond.
Varför är detta viktigt i relation till klimatkrisen? Därför att det spelar roll hur vi talar om de samband vi är indragna i som människor, om denna väv som Guds pågående kärlekshandling. När berättelser om den ekologiska väven och Kristus får belysa varandra kan det vi brottas med få plats. Tro kan väckas på nytt, liksom förundran, tacksamhet, nyfikenhet, bävan, sorg, skam, skuld. Guds skapelseväv är inte en idyll. Vi lever inte ”religiösa liv”, för att åter citera Wingren. Vi lever liv, vanliga, ekologiska, ekonomiska, sociala, där allt är sammanflätat. Vi ger och tar, andas in och ut, äter och ätes, bygger upp, bryter ner och bryts ner. Frågan är inte om vi behöver äta, utan hur vi äter. Västvärldens konsumtion och masskonsumtion är en del av detta ”ätande”. Frågan är inte om vi ska dö, utan hur vi dödar och dödas. Att arter dör är en del av evolutionsprocessen. Den artdöd som nu sker i hissnande takt är en massutrotning. I den är Kristus utlämnad, där finns ingen flyktväg ens för Gud. Om det behöver vi tala.
Jag tror inte att Gud ”skulle ha kunnat” ge oss en annan slags planet som gåva. Jag tror att Guds kärlek i Kristus är ett självutgivande, kraftfullt och samtidigt sårbart kärleksflöde som ger sig själv i varje ögonblick för allt levande, också för pilgrimsfalken och korallrevet. Guds enda väg är igenom. Som döpta erbjuds vi heller ingen genväg. Det är en igenomväg. Det är en väg som Kristus gått före oss, och som vi nu går med Kristus. Det är att vara skapelse, leva i Guds vardag. För somliga är livskampen under klimatförändringarna orättvist svåra. För oss andra tycks det handla om att välja i grönsaksdisken, bilaffären, riksdagsvalet, psalmvalet, predikovalet. Jordens resurser är rikliga, men begränsade. Det trodde vi inte. Vi är överraskade. Finns det också en gåva dold i denna begräsning?
Det finns en historiens punkt där Jesus/Kristus, som den som förenar mikrokosmos och makrokosmos i sig, led och dog, visar oss vem Gud är och var Gud är. Korset stod nerkört på Golgata, rätt ner i planeten. I det dramat dras vi in i mötet med bibelns texter. Jesus från Nasaret, ett jordens barn, själv skapelse, med ett eget inre ekosystem, beroende av att äta, dricka, andas in syre och ut koldioxid, rör sig ibland den mer än mänskliga skapelsen, beroende av relationer, dör där. Samtidigt vittnar denna ikoniska händelse om att det står det kors överallt, därför att det är Gud som dör på korset. Det står kors nerkörda bland de drunknande i Pakistan, i torkans Etiopien, i Östersjöns vatten, på soptippen i Filippinerna, bland Grönlands inuiter… Om detta får vi predika.
Det trotsiga hoppet
Att förbereda predika i dessa tider är ofta som att sitta framför den tomma graven och stirra på stenen. Det känns kört. Ibland behöver vi sätta ord på den känslan i predikan, låta predikan vara ett sorgedrama, en litania, en berättelse utan ”happy ending”. Men predikans kallelse är också att flytta blicken, att vittna om uppståndelsens transformativa kraft. Skapelsen är inte enbart korsmärkt, den är också uppståndelsmärkt. Det får vi tro, mitt i allt. Vi behöver predika uppståndelse. Nej, inte primärt den som handlar om uppståndelse efter döden, det Wingren kallar för ”det stora hoppet”, utan om Guds livgivande, läkande, förnyande, försonande, transformerande kraft mitt i skapelsens dynamik, ”det lilla hoppet”. Uppståndelsens transformativa kraft händer mitt i kampen. Den överraskar i steget. Predikan ger oväntat nytt livsmod. Relationer skapas på nytt. Läkedom sker på havsbotten. Politiker vågar ta ställning för miljön. Människor ändrar destruktiva vanor. Kloka beslut fattas. Människor lämnar överraskande stenen vid graven, hittar nya vägar inom politik, jordbruk, energi, sjukvård, trädvård, vattenvård. Kristna samverkar med alla goda krafter. Detta får vi spana efter, predika om. Här kan hopp och inspiration kanske väckas på grund av det vi ser.
Hopp handlar inte om att berätta om hur det kommer att gå. Utgången är öppen, skulle jag vilja säga. Det finns löften om slutlig frälsning, förhoppningsvis för hela skapelsen. Men om detta har jag svårt att skriva här. Kanske kan du som läser detta hitta sätt att tala om detta. Jag kan betrakta altartavlan i Linköpings domkyrka och tänka att Kristus möter oss ur framtiden, en framtid som omges av hoppets regnbåge. Men det som ger mig hopp är Kristi kors nerkört i planeten, inte ett lyckligt slut. Korsets ankare ger mig livsmod, ja, kanske är ordet ”livsmod” ett bättre ord än hopp. Wingren lyfter skriver om det. Vad som ger livsmod och hopp är olika för oss. Här får vi som predikanter ”go visiting”. Vi predikar inte oss själva, men kan erbjuda bilder och berättelser ur bibeln, ”prova dem” också om de känns obekväma. Det är också viktigt att komma ihåg att det kristna hoppet är ett hopp trots allt. Det är paradoxalt. Vi tror utan att se.
Men omvändelsen då, jag har ju inte skrivit om den? Hur predika omvändelse? Ja, säg det. Jag tror på berättelsen och metaforens transformerande kraft. Vi dras in, väcks till liv, ser på nya sätt. Predikan kan överraska, skapa utrymme för ett ”AHA” som ger människor lusta att ta nya steg. Det kan till och med vara så att vi i det som känn som en begräsning och utmaning finns en dold gåva. Evangeliet sker redan mitt i skapelsen innan vi ser det. Ja, kanske är den dom som den mer än mänskliga skapelsen ställer oss inför idag en gåva? Kanske finns det en befrielse runt hörnet. Predikans kallelse är att spana, sätta ord på, synliggöra visionen av alternativa sätt att leva och förhålla sig. Med det sagt kommer jag nu in på det som är del två i denna artikel, den jordnära och textnära predikan.
Del II. Att lyssna efter jordens röst
Runt omkring oss hörs jordens röst, för den som har öron att höra med. Det fanns en tid när många trodde att naturen, eller det jag här kallar den ”mer än mänskliga skapelsen” var till för människans skull. Vi trodde att vi var huvudrollsinnehavarna, att människors frälsning var poängen och ”jordens resurser” till för oss. Det synsättet har präglat mångas tolkning av bibelns texter. Så vad händer om vi ställer nya frågor till texterna, frågor där människan inte är i centrum? Vad händer om vi decentraliserar oss själva, eller för att parafrasera Martin Luther, är mindre ”inkrökta i oss själva” i läsningen och i förlängningen, i predikan? Ett sätt är att lägga örat till varje text och fråga: Hur hörs jordens röst i just ditt textflöde, i din väv av röster? Hur ser samspelet ut mellan den mer än mänskliga skapelsen, Gud/Jesus/Kristus/Anden och människorna? När och hur är jorden ( alt djur, växter) en egen karaktär i texten, ett eget subjekt med egen agens? När och hur är jorden objekt för människors handlande? Att ställa dessa frågor till alla texter i Bibeln betyder inte att alla texter ger röst åt naturen, att författarna eller ens Jesus var ekologer eller att vi finner hjälp till klimatrelevant predikan. Men det är ett sätt att öva vårt öga och öra och upptäcka skapelsen och Guds relation till den på nya sätt. I den tolkande dialog som uppstår kan upptäckter göras. Ibland utmanar vår kunskap om det som nu sker på jorden textens värld, ibland utmanar texten vår bild av det som sker. Ur det mötet kan en predikan växa fram, som ger språk för oro, tvivel, kamp, medkänsla, tro, sorg, läkedom, hopp. Metoden är inspirerad av den serie bibelkommentarer som kallas ”The Earth Bible Commentary”, där frågan om jordens röst är grundfrågan.
Låt mig illustrera detta med hjälp av en bibeltext som också kan fungera som en slags homiletisk portaltext. Det är berättelsen om ”Liljorna på marken” (Matt 6:25-34). I den blir Jesus en pedagogisk och homiletisk förebild både för ett sätt att förbereda predikan och att predika. I texten spanar jag efter jordens röst, men också efter Jesu röst. (Matt är uppdelad på två söndagar i kyrkoåret: 6:25-30, Midsommardagen årg. 2 och 6:31-34, 15 e. Tref. årg. 1. Parallelltexten Luk 12:22-32 finns ej i evangelieboken. De har lite olika teologisk ”ton”).
Jesus är på väg. Han stannar upp på sin vandring. Han är inte som prästen och leviten i liknelsen om den barmhärtige samariern och går förbi. Jesus vänder blicken mot fåglarna (Matt) /korparna (Luk) och liljorna. Han, som själv är skapelse, ser, öppnar sig för det han ser, lyssnar in den mer än mänskliga skapelsen, lyssnar in jordens röst. Naturen är inte är en scen där Jesus går omkring och säger viktiga saker till lärjungarna. Han skapar relation, också med djur och växter. Hans sätt erbjuder mig som predikant ett homiletiskt förhållningssätt. Jag behöver i förberedelserna stanna upp, se, känna med, lägga örat till marken, lära mig om naturen. Här kan predikan börja, i den relation som uppstår, i den bönens blick, den bönens lyhördhet som ”händer”. För somliga faller sig detta naturligt. För mig är det ett lärande, att se och se igen. Att stanna upp.
Men Jesus gör mer. Han drar in sina medvandrare, oss, i seendet. Det skapas en gemensam uppmärksamhet, ett samseende. Han gör det genom att berätta. Relationen mellan Gud, oss människor och den mer än mänskliga skapelsen förnyas i det gemensamma seendet. Det är performativt. Vi dras in i relation på nytt. Vi blir ”skapade medskapare”, för att citera ”Biskopsbrevet om Klimatet”. Predikan kan på detta sätt skapa rum för samseende. Som predikanter har vi tolkningsföreträde. Vi väljer vad och vilka vi lyfter fram i ljuset. Vi drar med andra på en upptäcktsfärd tillsammans, där vi själva också är lyssnare. Då kan det vara så att vi hamnar på en vacker äng, där vi plötsligt upptäcker att det är tyst; på en soptipp, där måsarna äter av soporna eller en strand med algblomning. Som predikanter kan vi välja att göra en lokal vandring, men vi kan också ta oss alla med till andra delar av världen. Det lokala och globala hör ihop.
Liljorna och fåglarna som förbilder
Men Jesus gör ännu mer. Han ser tolkande. Tolkar gör vi alltid. Ingen är ett tomt ark papper. I texten lyfts Jesu hermeneutiska och homiletiska arbete fram. I sin tolkning synliggör han flera perspektiv som har relevans för en predikan med klimat-och skapelsetema. Han lyfter fram fåglarna och liljorna som förebilder för oss människor. De har något att lära oss, men deras språk behöver tolkas. Teologen John D Caputo talar om att de finns ”without why”. De förklarar sig inte. De finns inte ”för att”, de ”bara finns”. I textens väv är de subjekt i sin egen rätt, karaktärer med ett eget värde. De har en egen ”roll” i berättelsen. Att lyfta fram djur och växter som förebilder handlar inte om ett romantiskt dyrkande av naturen. Naturen är ambivalent, den är både vacker och grym. Jag har varit inne på det tidigare. Så när vi idag, i Jesu efterföljd, lyssnar till jordens röst ser vi också klimatförändringarna, därför att kunskapen om ekologiska samband ökat.
Jesus synliggör vidare ett än djupare samspel, det med Gud. Han uppmärksammar oss på är att blommorna och korparna tar emot livet som gåva. Han uppmärksammar oss på Givaren. Att livet är en gåva har många av oss predikat, tänker jag. Men i en tid när vi människor försöker kontrollera och bemästra naturen, är detta mottagande förhållningsätt oerhört radikalt. Den mer än mänskliga skapelsen kan lära oss att livet inte är en rättighet, att det inte kan kontrolleras. I det öppna mottagandet av livet finns sårbarhet, där inget är självklart, för blommor kan bli nedtrampade, torka bort, fåglar kan dö ut, liksom människor, och en dag ska vi alla dö. Men utplånas som art?
Betyder det att blommorna är passiva mottagare? Nej, så är det ju inte. Det sker en aktivitet i dem och mellan dem och andra liv, en kamp för överlevnad. De samverkar. Kunskapen om det samspelet är mer synlig idag. Man skulle kunna säga att de är ”paktiva”, ett begrepp som filosofen Jonna Bornemark skapat. För att predikan inte ska bli moraliserande behöver vi börja i gåvan, i det mottagande förhållningssättet. Men predikan behöver också rusta oss till ansvar, till att svara an på kallelsen i skapelsen rop. Därför behöver vi synliggöra den samverkan som sker mellan Gud och skapelse. Den må vara asymmetrisk, eftersom Gud alltid är mer än vad vi kan förstå eller tänka. Men ändå. Om man läser 1 Mos 1 och ställer frågan om jordens röst upptäcker man redan där en samverkan mellan Gud och den jord som stiger upp ur de djupa vattnen. Den finns inte enbart i denna text om liljorna. Samverkan syns också i Rm 8, i Jobs bok. För att bara nämna några texter. Denna samverkan är befriande. Det är inte först Gud, sen Kristus, sen Ande och sen vi, sen den mer än mänskliga skapelsen. Det är en samtidighet, där vi är myndiga, får gåvan att ta ansvar.
Jesus synliggör människornas specifika ansvar genom att lyfta fram ladorna och kläderna, lador fyllda med den mer än mänskliga skapelsen, kläder gjorda av naturens material. Detta är svårt att predika om. Det är lätta att bli vag och abstrakt. Det vetter mot det vi kallar för politik. Då kan vi behöva påminnas om att i en av Bibelns första berättelser, den om Kain och Abel, är det Kain som grundar den fösta staden, ”polis”. Det kan man meditera över. Bibeln har alltid handlat om samhällsansvar, det som idag handlar om planetansvar. Jesus väjer inte. På Jesu tid fanns inte de kolossala fraktfartyg som numera reser över planeten likt havens lador, för att vi snabbt ska kunna köpa det vi tror oss behöva, men visst fanns fyllda förråd, viljan att ha mer och mer, överkonsumtionen. Idag skickar vi sopor till afrikanska länder för att slippa ha dem hos oss i Sverige, lämnar plast i haven, låter luften bli en slags lada som fylls av för mycket koldioxid eller kväve. Om dessa ”lador” behöver vi tala.
Jesus synliggör också vardagens möda och hårda arbete. Han synliggör jakten, innan stress och utmattning var uppfunnet. Han synliggör den värdeskala, där gräset, fågeln, blomman har mindre värde än vi. Det är en värdeskala som behöver utmanas. Jesus gör det genom att lyfta dessa som förebilder. Och Jesus synliggör livets förgänglighet. Här finns en profetisk kritik rätt in i vår tid, men Jesu profetiska röst kommer inte ovanifrån, utan inifrån. Så får vi predika, inifrån. Vi predikar med andra ord för oss själva som delar av det destruktiva och läkande sammanhang vi befinner oss i, som individer, församlingar och samhällsmedborgare. Att stå kvar, inte väja, är en del av det profetiska. Om vår predikan fungerar profetiskt det råder vi inte över. Det beror på den Kristus som kommer genom rummet.
En dåraktig Gudsrikespredikan
Och Jesus gör ännu mer i denna text. Han skapar kyrkan. En evangelisk luthersk tanke är att förkunnelsen skapar kyrkan (tillsammans med sakramenten.) I dialog med denna bibeltext kan vi därför se det som att kyrkan skapas och nyskapas mitt i naturen. Vi blir till som kyrka, inte bakom stängda portar, utan ute i ekosystemet, blir till för vår nästa, som kan vara den mer än mänskliga skapelsen. Vi blir till som en gemenskap som delar Guds kärlek till ”liljorna och fåglarna”, ser dem som förebilder, lär av dem.
Visst kan vi säga i predikan att Jesus är crazy, att det han förkroppsligar och predikar är en dårskap. Hans förhållningssätt är helt orealistiskt, kan vi säga. Han lyfter dessutom fram bekymmerslöshet som ett förhållningssätt. Det är ännu mer crazy. Kan man vara bekymmerslös mitt i en klimatkris, medan elpriserna stiger i höjden och man arbetar och sliter för att få det att gå ihop sig? Men utmaningen kvarstår, prioriteringen att söka Guds rike först. Det är ett obekvämt rike, där prioriteringar vänds upp och ner och fåglar och blommor är våra förebilder. Om man följer denna text är detta inte ett inre rike dit vi kan dra oss tillbaka, gömma oss, det är ett rike som har med lador, liljor, bekymmer, arbete, prioriteringar - och klimatfrågor att göra. Kan vi som församlingar utmanas av denna vision, detta förhållningssätt när vi lyssnar till skapelsens rop och Guds rop med sin skapelse?
Så står Jesus där mitt i skapelsen, med liljor runt fötterna och fåglar i luften omkring sig. Vi har kanske sett det framställt på vackra tavlor. Men situationen är inte främst vacker, den är utmanande. Jesus ser på mig och på oss genom textens och tidens väv och hans blick är uppmuntrande och utmanande. Det är samtidigt den kosmiske Kristus som ser på oss genom tid och rum. Det är samtidigt Kristi Ande som låter något ske i våra hjärtan. En längtan efter detta Guds rike kan väckas i våra hjärtan predikan. De kan bli brinnande av lust att vara medskapare till detta rike, ta något steg i läkande riktning. För det kluriga är att detta är ett erbjudande om befrielse. Kravet och kraften strömmar ur samma källa, som vi sjunger i psalmen. Vi erbjuds en dörr till ett förhållningssätt där vi får släppa taget om sådant som binder oss, en värdeskala som lurar oss, ett samlande som skapar merarbete och oro. Vi erbjuds ögon att se med. Jesus målar upp en alternativ vision, förkroppsligar den. I predikan får vi också göra det, berättande måla denna alternativa värld, en värld ”som om” den var möjlig. Vi får se med Jesus, sätta ord på det vi ser, tolka det ljuset i av Guds rikes upp och ner på vända värld. Det är inte en framgångssaga. Det är en dårskap. Och samtidigt är det en gåva och en kallelse, som vi i det levda livet får hitta vägar att svara ja på, mitt i den skapelsens kamp som vi är mitt i.
Carina Sundberg, präst, TD, DMin, Norrköping
2022-12-15