Före lade jag en stor del av min energi på att oroa mig för bilköer och osvarade mail, pensionssparande och försäkringar, skola och jobb, ränta och boende. Dagarna var fulla av beslut; Vilka kläder ska jag ta på mig? Laga falukorv eller köttbullar idag? Köpa toapappret med tre eller fyra lager?
En tärande rädsla
Jag stressade för att hinna med tåget, förbannade när jag missade bussen och fick vänta fem minuter på nästa, kände att jag aldrig hade nog med tid för mig själv och det jag gillade. Men mest gick min energi till att vara rädd. Rädd för att drömmar inte skulle bli av, att vara ensam i mitt sökande, i min tro på något mer, ett alternativt sätt att leva.
Och har du fortsatt att läsa, är det nog redan kört för dig också. Du har redan börjat din pilgrimsvandring i denna stund. Jag tog mina första steg i mina drömmar och tankar för att sedan gå i världen utanför. Den insikten och många fler kommer till mig varje gång jag vandrar El Camino de Santiago de Compostela.
Bekymren som bortblåsta
Väl på leden får jag en känsla av igenkänning. Jag besöker nya platser i olika årstider och hittar något i omgivningen som talar till mig. Jag träffar nya människor och känner igen mig i deras historier. Borta är oron över jobb, pengar och karriär. Det är inte viktigt. Besluten är enkla; tar på mig de rena kläderna i ryggsäcken och tvättar de smutsiga. Äter och njuter av vad som finns på menyn. Har få tider att passa, följer mest solen och kroppens behov. Går när jag är redo, stannar när jag behöver vila.
Och det tog inte slut när jag nådde Santiago de Compostela. Det var inte det slutgiltiga målet. Efter det började min pilgrimsvandring hem och ett annat sätt att leva. Efter det kan jag inte gå tillbaka och bry mig om en massa saker jag brydde mig om tidigare. Efter möter jag oron på samma sätt som en sten i skon. Tar upp den och plockar bort den.
Rensar och bevarar
Jag förenklar min vardag, gör mig av med saker dagligen som stjäl tid och energi. Samtidigt behåller jag det som ger energi och är användbart. Och jag möter missade tåg som en gåva. En stund som erbjuds för att lyssna, observera och reflektera. Och kanske möta en människa.
Borta är känslan att vara ensam. Jag lyssnar på vad mitt hjärta försökt viska till mig från det första slaget: att du är inte ensam, att du hör ihop med människorna du möter, din omgivning, alltet. It´s the never ending story...
Gå vidare med mod!
Mariano Amarilla, coach och retorikkonsult