De var tolv personer, de som för 50 år sedan gick i den första hbtq-demonstrationen i vårt land. Då var det inga flaggor och musik. Inga höga klackar och inga politiker i leden. Man höll hårt i sina plakat, smög längs med husväggarna och allvaret var tungt. Startskottet var en förlovningsannons som inte kommit in i tidningen i Örebro.
Tio år senare gick jag själv i min första demonstration. Då var vi ett par hundra och vågade ropa: ”Vi är arga inte snälla, vi är homosexuella”. Fortfarande var det en lite nervös stämning. Få ville gå i ytterkanterna. De flesta ville gå inne i tåget för att synas så lite som möjligt. Dock var kraven så viktiga att modet segrade. Jag har gått i demonstrationen och i paraden nästan alla år sedan dess och fått se nya människor växa i modet att våga.
Lång process i Svenska kyrkan
Sedan början av 1980-talet firas gudstjänster i Storkyrkan i samband med den Homosexuella frigörelseveckan. Initiativtagare var dåvarande domprosten Ludvig Jönsson. EKHO (den ekumeniska gruppen för kristna homosexuella) var tidigt med. Under flera år fanns polis med på grund av attacker och hot.
Stockholm Pride fyller snart 25 år. Under lika många år har glädjen blivit större och rättigheterna fler. Flera hundratusen människor kantar Stockholms gator när 40 000 människor vågar gå ytterst i ledet och höra folkets jubel. Nu ser vi politiker, trossamfundsföreträdare, myndighetschefer, yrkesgrupper, fackföreningsfolk och många fler i den långa paraden. I Svenska kyrkan är äktenskap mellan samkönade möjligt sedan tolv år. Detta efter en lång process och många utredningar kring om homosexuella skulle få leva sina liv helt och fullt.
Människovärde, värdighet och glädje
Men detta hade inte skett om det inte hade börjat med tolv modiga människor 1971 som hade försynta skyltar med budskapet ”Alla har lika värde”. Det hade inte skett om inte en grupp människor sittstrejkade i Socialstyrelsens trappa 1978 och hotade att sjukskriva sig om inte sjukdomsstämpeln togs bort. Det hade inte skett om inte enskilda modiga människor hade vågat stå upp för sig själva och sina liv. De är många och de har fått ta mycket stryk.
I glädje fortsätter vi nu med människovärdet och värdigheten i fokus. I glädje fortsätter vi med att vara förebild för andra kyrkor och andra länder. I glädje noterar vi att fler och fler församlingar har egna Pride-arrangemang. I glädje fortsätter jag min livsresa och känner djup tacksamhet över dem som vågade gå före och gjorde att vi andra kunde följa efter. All frigörelse börjar med en enskild människas personliga mod. Öppenhet är den enda vägen framåt. Och kärlekens väg. Vi älskar ju inte delar av en människa. Vi älskar hela människan.
Resan fortsätter
Ingen resa är färdig. Vi har en del kvar att göra både i kyrka och i samhälle. Transpersoner är en viktig del av Stockholm Pride, men inte en lika viktig del av kyrka och samhälle. Här behöver vi skaffa oss kunskap, möta transpersoner, samtala med dem, känna in hur deras liv ser ut och hur vi kan bidra till öppenhet. Med ord och handling bekänna att vi inte gör skillnad på människor. Åsikt kan genom samtal bli till insikt. En demokrati kännetecknas av hur den behandlar sina minoriteter.
Så låt oss fortsätta i glädje över alla människors lika värde! Nynnande på psalmen 87: ”Våga vara den du i Kristus är, den i hans tanke, den i hans kärlek, den i hans ögas eviga ljus du är”.
Eva Brunne
biskop emerita
vice ordförande i Stockholm Pride