Följ med till Möja - en glesbygd där vädret styr

Det är en tisdagsförmiddag i september när vi träffar Isabelle Öberg, kyrkogårdsföreståndare i Djurö, Möja och Nämdö församling. Vi ses på en brygga i Sollenkroka. Den är belägen längst upp på Vindö i Värmdö kontrakt, som sträcker sig från Danvikstull vid Södermalm och långt ut i Östersjön. Även hon behöver ta Waxholmsbåten i en dryg timme för att komma till Möja. Den som vill ha med sig bilen måste bekosta det själv. Hit går inga bilfärjor och det finns ingen bro. Däremot har bilbesiktningen förbarmande – de kommer till ön och besiktigar en gång om året. 

Det är förvisso inte en tråkig pendlingsväg. Dagen är varm och solig och Isabelle Öberg guidar oss igenom öarna vi passerar. Hon är född och uppvuxen på Möja, och har fortfarande ett hus där, men delar boendet mellan ön och Vindö.

Idag har hon med sig en jordborr. Man åker sällan någonstans i skärgården utan att ta något med sig. Logistiken finns alltid i bakhuvudet. En jordborr? Den ska användas i minneslunden vid Möja kyrka.

Väl framme på ön, efter en kort skogspromenad till prästgården, träffar vi Dan Enberg. Han är en veteran här, har jobbat i församlingen i tolv år. Han är kantor till 75 procent. Övrig tid är han ingenjör. Att ha många strängar på sin lyra är en fördel i denna församling.

Här finns också en åretruntboende, Mia Sundberg, hon är kyrkvaktmästare och har tidigare haft en gård här på Möja. Hon har en bakgrund inom kundtjänst och webbdesign och har jobbat i Skärgårdsstiftelsen i 20 år. Själv är hon inte född på ön men hennes man har rötter på ön sedan 1530-talet.

− Minst tre generationer krävs att man ska ha bott här för att räknas som äkta Möja-bo. Men det där börjar suddas ut mer och mer, säger hon. 

Eftersom det sällan finns en präst fastboende på ön, så det är oftast kantor eller vaktmästare som blir kyrkans ansikte utåt mot boende och besökare. I församlingen är man alltid noga med att lyssna på de fastboende, de som har erfarenhet. 

Prästgård från 1700-talet

Prästgården började byggas på 1700-talet, och så sent som på 1980-talet bodde en prästfamilj i huset. I kontorsrummet finns även en säng. Kanske för den händelse att ö-vädret slår till.

− Vädret här kan vara en utmaning. Det är inte så kul att ta sig till Nämdö när det blåser storm, säger Mia Sundberg.

− Men man lär sig att inte hetsa upp sig över vädret, säger Dan Enberg.

Utanför prästgården står en äldre flakmoped, och alla nyckelknippor som hänger innanför dörren är fästa med kork, så att de flyter om de skulle råka hamna i Östersjön. 

En del besökare är bara nyfikna på kyrkan. En vacker träkyrka som uppfördes 1768.

Klockorna i Möja kyrka rings för hand, och det är en populär syssla. Det finns ett ringarlag så att alla som vill ska få ringa. Utsikten uppe i klocktornet är värd de många, trånga trappstegen upp. Och på kyrkogården nedanför hittar vi en av Möjas största kändisar. Där vilar, omgiven av styrmän och säljägare, konstnären Roland Svensson. Han som också förärats ett eget museum på ön.

– Sommartid finns det ett stort utbud att välja emellan här på Möja, säger Isabelle Öberg. 

Det kan bli ganska isolerat här, känner ni er sårbara för kriser?

– Vi har alltid lite kristänk, alltid lite extra mat i förråden, och en vattendunk i källaren. Det går alltid att lösa. Någon kan alltid komma och ploga, man hjälps åt här ute. Min syster brukar säga att om det blir krig kommer jag ut till dig, säger Mia Sundberg. 

– Möja är som en liten by. Och när det gäller så går vi samman och tar strid för ön. Det är också nyttigt att vi är många här som har jobbat med mycket annat, fortsätter hon. 

Bykänslan har såklart också sina nackdelar. Att vara privat till exempel är inte lätt. Här är man prästen även när man ska gå och handla mjölk. ”Man är kyrkan!” Och du bör alltid vara beredd att hugga i där det behövs, för oftast finns det ingen annan som kan göra det. 

Det är lite som utlandskyrkan, säger Isabelle Öberg, och fortsätter: 

– Du kan vara anställd som kyrkoherde men måste ändå fixa stoppet i toan. Men i gengäld har vi en kontakt hela vägen. Före, under och efter gravsättningar. Efter ett dödsfall är det ofta inga mellanhänder, det är vi som får första frågan.

I församlingen finns 23 tak, förutom kyrkorna, som ska underhållas. Djurö, Möja och Nämdö har alla sin kyrka. Här finns också två kapellstiftelser som servas med personal av församlingen, på Sandhamn och Runmarö. 

– Man får klara sig själv. Och jobbet är omväxlande. Ena dagen rensa ogräs, nästa begravning, den tredje är det något med webben. Det finns liksom ingen annan du kan ringa, säger Mia Sundberg. 

Så man hjälper varandra.

–  Till exempel hade vi jättemycket strömavbrott här förut, fortsätter hon, men numera finns ett stabilt ledningssystem och 5G härute. 

Och alla känner varandra. 

– Utom i maj till augusti, då har man inte koll, säger Mia Sundberg.

På Djurö kyrkogård finns det säsongsanställda som vid behov åker ut och hjälper till på Möja och Nämdö kyrkogård, alltså endast yttre tjänst. 

Omkring fem barn går numera i Värmdö skärgårdsskola på Djurö. Där finns även barnverksamheten. Det tar en timme dit med en snabb båt, på vintern kanske en och en halv. Och med vintern kommer andra problem. Mörkret, till exempel. Gatlyktor är inte en grej på Möja.

− Då får man lysa med ficklampan så att busschauffören ser en när man vill åka med till bryggan där båten går ifrån på vintern, berättar Mia Sundberg. 

Helikopter kommer i nödfall

Varannan måndag kommer Djurö vårdcentral ut med båt och har mottagning. 

− Blir vi riktigt sjuka så kommer helikoptern och hämtar, säger Mia Sundberg. 

Med den tar det 20 minuter till Södersjukhuset. Under sommaren finns en veterinär på ön, men ingen fast mottagning. 

Dan Enberg pekar ut båten vid bryggan nedanför församlingstomten, den som ibland används för att hämta medlemmarna till kören. För att komma till Nämdö med egen båt behövs 45 minuter, men om vädret sätter stopp får man i stället åka kommunalt vilket tar cirka 3–4 timmar. När han började som kantor fanns här en barnkör med elva barn. Numera finns barnkören på Djurö. Dan Enberg driver vuxenkörer både på Möja och Nämdö med ett högt procentuellt deltagande.

Folk har varit bofasta på Möja sedan 1200-talet, även om det mesta brann ner sommaren 1719. Nästan hela Stockholms skärgård stod i lågor då, när ryssen kom. 

”Det var en våg av eld som på bara några dagar svepte genom skärgården och brände allt i sin väg ända ned till Norrköping”, beskrivs det på webbsidan 1719.se, en del av en digital utställning om Stockholms skärgårds kulturhistoria.

Det var tsar Peter den store som skickat ”40 000 fredsförhandlare” mot den svenska ostkusten. Han hade tappat tålamodet över bristen på framsteg i de fredsförhandlingar som drevs med Sverige efter Karl XII:s död. Idag räknar man ungefär 250 fastboende på Möja.

Saltkråkan för en sommar

I somras var Möja i blickfånget på grund av nyinspelningen av Astrid Lindgren-klassikern Saltkråkan. Med en viss kantor i en statistroll.

− Jag gick av och på en båt tio gånger och ut på en vändplan fem gånger. De var här i två–tre veckor i somras och spelade in, berättar Dan Enberg.

Den lokala Coop-butiken gjordes om till butiken Grankvists speciellt för inspelningen. Även andra skärgårdsöar agerade inspelningsplats för filmen som beräknas ha premiär nästa jul.

Stjärnsjungarna kommer

Möja kyrka håller mässa varannan vecka. Med ungefär femton personer i bänkarna. Procentuellt sett är det en bra uppslutning, av de drygt 250 boende. Vid stora högtider kommer också många utflyttade tillbaka till ön.

En sådan högtid är Trettondagsafton. Då kommer Stjärnsjungarna, en skärgårdstradition. Stjärnsjungarna går runt och letar efter Jesusbarnet. 

– Det är kungen, Judas och tre stjärngossar som snurrar på en stjärna och samlar in pengar. Och bjuder man inte på något så sjunger de nidvisor, säger Mia Sundberg 

– Vill du inte att de ska komma så släcker du lamporna, säger Isabelle Öberg.