Hanif valde att bli polis: "Offerstämpeln är livsfarlig"

Hanif Azizi var 19 år när han bestämde sig. Han skulle lämna Sverige och åka tillbaka till Irak för att ansluta sig till rebellrörelsen Folkets Mujahedin.

-  Jag hade en identitetskris. Kände inte att jag hörde hemma i Sverige och såg ingen framtid här. På något sätt hade jag alltid tänkt att jag skulle tillbaka. Det fanns en förväntan, både från mamma och min släkt i Irak att jag skulle ansluta och fortsätta kampen, berättar Hanif.

Det började med ett trasigt pass. Sedan följde en rad andra omständigheter som gjorde att Hanif inte kom iväg som planerat. Känslan av ansvar gentemot sin lillebror och sin svenska familj som på många sätt blivit hans familj på riktigt påverkade också beslutet att stanna i Sverige. 

Första gången Hanif kom till Sverige var som treåring, tillsammans med sina föräldrar som flytt från Iran där de var politiskt aktiva i Folkets Mujahedin, en organisation som varit terroriststämplad, men som från början arbetade för att införa demokrati i Iran. Efter ett par år lämnade familjen Sverige och bosatte sig i Irak, för att fortsätta sitt politiska engagemang. Det var under 90-talet när kriget mellan Irak och USA pågick, en orolig tid där familjen skulle komma att splittras. När Hanif var sex år dog hans pappa och tre år senare, som nioåring, klev han på en buss med en väska i ena handen och sin lillebror i den andra. Han minns tydligt sin mammas ord.

- Hon tittade på mig och sa: Från och med nu får du ta hand om din lillebror. Jag svarade att jag lovade henne att ta hand om honom. Sen åkte bussen och jag såg min mamma bli mindre och mindre för att sedan helt försvinna bort. Jag grät, samtidigt som jag höll min bror i handen.

Avstängd blev strategin

Han minns inte så mycket av resan till Sverige. Men han kommer ihåg känslan av att komma till ett nytt land, utan sin mamma och med ansvaret att ta hand om sin lillebror. En överlevnadsstrategi blev att inte prata om vad han hade varit med om. Han blev expert på att trycka bort alla känslor, även de positiva.

Den första perioden i Sverige blev tuff. Hanif och hans bror hamnade i ett familjehem där de utsattes för både fysisk och psykisk misshandel.

- Jag kommer ihåg att jag kände mig så övergiven, både av mamma och av samhället.

Skolan blev en viktig plats. Där fanns människor som både såg och trodde på honom.  Hanif och hans lillebror fick också komma till en ny familj där de för första gången kände sig som hemma. De blev som föräldrar på riktigt. Efter studenten hamnade Hanif i en period av tvivel på sig själv och framtiden. Att han övervägde att åka tillbaka till Irak för att engagera sig i Folkets Mujahedin, ser han idag inte som så konstigt.

 - Jag var precis i processen att gå från ungdom till vuxenvärlden. I den processen förlorade jag helt tron på mig själv. Att då tänka att jag kunde bli någon där, få ingå i ett sammanhang, det är ett grundläggande mänskligt behov. 

Känslan av utanförskap livsfarlig

Känslan av utanförskap och hopplöshet är livsfarlig, menar Hanif.  I rollen som polis (som han är tjänstledig ifrån just nu för att föreläsa om integration) möter han många ungdomar som liksom han har kommit till Sverige ensamma, utan föräldrar och som känner både hopplöshet och oro inför framtiden. 

- Många ungdomar tror inte på sig själva för att de upplever att de vuxna runtomkring inte tror på dem. Att våga ställa krav och förväntningar på en människa handlar i grunden om att bry sig och bekräfta varje individs inneboende potential. Offerstämpeln är farlig, oavsett om du får den själv eller sätter den på en människa.

Hanif ser att det förebyggande arbetet där han som polis bygger relation och förtroende med ungdomar är nödvändigt men tyvärr något som idag inte prioriteras i tillräcklig utsträckning.  För honom handlar det om att hjälpa människor att ta sig från känslan av vanmakt och istället närma sig egenmakt och egenkraft.

- Ha inte låga förväntningar på en person som är av annan bakgrund. Då kan de växa. Tänk att de kan bli din framtida chef. Öka potentialen hos personen att växa. Vi kan känna empati med en annan människa, samtidigt som vi kan ha förväntningar och ställa krav. Och det vill jag verkligen skicka med.

 Martina Croner