Här finns en plats för män att mötas på djupet

Jag är i Huddinge för att hälsa på Herrklubben. Det är en grupp inom Huddinge församling där män kan umgås regelbundet. Här kan de träffas, prata och hitta på saker.

Många av medlemmarna är änklingar. Och många av dem har sökt sig hit efter att ha upptäckt att en stor del av deras sociala liv försvann med partnern.

Ofrivillig ensamhet har, enligt forskning, blivit ett folkhälsoproblem. Och de som drabbas oftast är äldre män. Männen är i regel sämre än kvinnor på att vårda sina sociala nätverk. Och ensamhet, menar filosofiprofessor Bengt Brülde, föder lidande som kan leda till kronisk ångest.

Ett riskabelt tillstånd

Enligt ett amerikanskt forskarlag kan ofrivillig ensamhet påverka en människa ända ner på cellnivå, och öka risken att dö i förtid. En årlig enkät gjord av Socialstyrelsen visar att en allt större andel äldre upplever ensamhet. Det här har till och med regeringen insett, varför de i våras sjösatte en satsning om 300 miljoner kronor om året för att motverka ofrivillig ensamhet.

Kort sagt: det är dåligt för hälsan att vara ensam. Och det drabbar i hög grad äldre män.

Samtidigt tycks det finnas något fascinerande med män som gör saker i grupp. Männen på plats utanför prästgården bryr sig inte nämnvärt om att jag och en fotograf smyger runt bland bänkarna. Det här är inget nytt för dem. Media har besökt Herrklubben många gånger. Även andra församlingar har varit här på studiebesök.

Anders har vuxit upp i Huddinge, men för 50 år sedan gav han sig ut i världen, på jakt efter peace and love. Han var ute på vift i nio år, och tog sig fram med de färdsätt han hittade – ”fri som fågeln”. Men han fann också drogerna, och det gick snett i några år.

Idag har han varit drogfri i fem och ett halvt år och han har funnit det där han letade efter. Och idag är han stolt över att vara associerad med kyrkan, men tycker samtidigt att det är tråkigt att samhället idag lägger över så mycket ansvar just på kyrkan.

Psalmsång och korv

40-50 personer har samlats utanför prästgården när Daniel Hafner hälsar välkommen. Han är präst i Huddinge församling och är den som leder Herrklubben. Sedan sjunger man tillsammans psalmen Gud är god mot mig, innan det bildas en kö vid grillen och fikabordet. Det bjuds på korv med bröd, kaffe, festis och mackor.

Två personer som inte är här idag är Ronnie Fernström och Gunilla Gustafsson. Det är tack vare dem som Herrklubben finns. Ronnie kom till församlingen för ungefär sju år sedan, och där träffade han Gunilla.

Även om jag inte kan prata med Ronnie Fernström denna dag så har jag redan hört hans historia. Den har han berättat för flera andra medier. Allting började när han förlorade sin hustru. När sorgen börjat ge med sig och han försökte ta tag i sitt liv igen så märkte han att det inte fanns någon naturlig plats för män som blivit ensamma att träffa likasinnade.

Ronnie berättar om det för TV4. Hur det blev som en jordbävning när hans fru gick bort i bröstcancer och han plötsligt var ensam. ”Omgivningen fortsätter precis som vanligt, och själv vet man inte var man ska ta vägen.”

Var finns alla killar?

Efter ett halvår ville Ronnie Fernström ändå hitta tillbaka till livet och fann en förening för människor som förlorat sin livspartner och där det fanns människor som lyssnade och förstod. Men han upptäckte också att det nästan bara var kvinnor där. ”Jag frågade mig, var finns alla killar?”

Det var då Ronnie vände sig till kyrkan. Först för att höra om det kanske fanns en sorgegrupp. Det gjorde det inte, men samtalet fortsatte.

– Jag nappade, för jag har sett det där själv. Så vi pratade en hel del, säger Gunilla Gustafsson, som då var diakon i Huddinge församling.

Hon visste att det fanns en samtalsgrupp för män i närliggande Tullinge, resultatet av en sorgegrupp som inte ville sluta, och skickade dit Ronnie på studiebesök.

– Så drog vi igång en kopia av deras klubb, som en samtalsgrupp ungefär. Tyvärr fick vi inte det gehör vi förväntat oss, berättar Gunilla Gustafsson, som numera är diakon i Turinge-Taxinge församling.

Började inte bra

Hon började med att kolla registren och skickade därefter ut brev till de änkemän hon kunde hitta, för att bjuda in dem till Herrklubben. 300-400 brev. Responsen var nedslående, det kom bara några stycken.

Då kom Daniel Hafner in i bilden. De tre spånade vidare och kom fram till att en samtalsgrupp inte var den rätta modellen för dem. Kanske vore det bättre att försöka skapa nya minnen tillsammans? Så de började göra utflykter. Herrklubben åkte och grillade korv. De hälsade på hos Scania och de bokade en guidad tur av Lumahuset.

– Det är svårt för dem [äldre, ofrivilligt ensamma män] att ta de här initiativen, eller bara att sätta sig ner och prata. Därför gjorde vi de här utflykterna, säger Gunilla Gustafsson.

Gunilla minns att deras guide på Luma inte ville ha betalt – guiden tyckte att deras grupp var en så lysande idé. Och det blev snart tydligt att också utflykterna var en bra idé. Det började pratas om dem, och Daniel Hafner gjorde sitt till.

– Det var Daniel duktig på – att sprida ordet om Herrklubben. I alla sammanhang där vi möter mycket folk så gjorde han reklam för den. Det kom tre stycken, sedan fem, sedan 15. Det som behövdes var mer att göra. När man gör kan man också prata, säger Gunilla Gustafsson.

– Det var tack vare Gunilla som det blev en grupp, kontrar Daniel Hafner, och fortsätter: 

– Det var sex stycken från början, när gruppen kom igång på allvar. Leif och Ronnie är kvar, resten har jag begravt, tyvärr. De var kvar livet ut.

– Kvinnor är mer verbala och kan prata om känslor, därför tar de ofta över i samtalsgrupper. Då provade vi det andra, att gå ut och göra någonting. Då fick männen också något gemensamt att prata om på nästa träff, säger Gunilla, och utvecklar:

– Jag var envis som en terrier, för jag trodde väldigt mycket på idén. Så det här blev förlösande, att inte tänka traditionellt, att gå efter vad de männen som dök upp behövde.

Knäckte koden

Vid ett tillfälle samlades herrarna, som Daniel Hafner kallar dem, för biomys. De poppade popcorn och såg filmen En man som heter Ove tillsammans. I filmen har huvudpersonen Ove, spelad av Rolf Lassgård, förlorat sin fru, och funderar på att ta sitt liv när en ny granne flyttar in och får honom på andra tankar. 

Filmen väckte så mycket känslor att vi fick vänta till nästa träff för att prata om den. För det pratas också när Herrklubben träffas. Till sin hjälp har de en samtalsbok som Daniel Hafner skrivit, Skatter i lerkärl. 

– Då har man lättare att lära känna varandra på ett ofarligt sätt. Där kände vi att vi hade knäckt koden för att kunna prata, säger Gunilla Gustafsson.

Jag börjar röra mig bland borden. Här finns många livshistorier. Flera av dem jag pratar med berättar att de har funderat på att skriva en bok om sitt liv.

Christer Fohlström kom till Herrklubben för ett och ett halvt år sedan, efter att ha blivit änkling. Han fick ett tips om att prova att gå till Herrklubben, och han har blivit kvar.

– Det blev ju så, hela familjens sociala liv gick genom frun. Hon var hemma med barnen och det var hon som hade de naturliga kontaktytorna via skolan och så. När hon gick bort blev det så tomt, säger han.

”En glad överraskning”

Sven Nilsson har varit med i två år. Även han hamnade här efter att frun gått bort.

– Jag blev angenämt överraskad av svenska stadskyrkan, säger han.

Det började med att kyrkan tog kontakt med honom i samband med hans frus begravning och undrade om Sven ville vara med i en sorgegrupp.

– Vi träffades, fem personer, och pratade och fick nya bekanta. Därefter dök Herrklubben upp som en glad överraskning.

Det händer förstås att Herrklubbens medlemmar träffas även utanför mötena. Det finns en kafeteria i den lokala Konsumbutiken där några av dem brukar ses.

Sven Nilsson har fajtats med sjukvården sedan hans fru gick bort. Han menar att hon blivit felbehandlad och berättar en sorglig historia full av missförstånd, märkliga beslut, felbehandlingar och att flyttas runt mellan olika vårdinrättningar.

– Det här med vården, det är fortfarande olöst, och de börjar nog tröttna på mig. Fortsättning följer väl, men hon är ju borta lik förbannat, säger han.

I vanliga fall är det bara herrarna som träffas. Ibland träffas de på Prästgården och pratar, och ibland vankas det utflykter, såsom bilmuseum, teaterbesök eller laserdome!

Men finns det en herrklubb så borde det väl även finnas en damklubb? Det gör det sedan ett par år. Och eftersom det är sista träffen för säsongen idag så har församlingens damklubb bjudits in. Eva Abrahamsson fick tips av en väninna som var diakon om att testa Damklubben.

– Och jag hade ju sett om Herrklubben på tv. Vi har öppna fina samtal och vi har gjort lite av varje, fika, utflykter och sådant.

Eva Abrahamsson har också sin historia. En gång var hon känd som Eva Bender, berättar hon. I början på 1970-talet bodde hon i Istanbul, där hon träffade en man och spelade in flera filmer under det namnet, efter att ha upptäckts ute på stan.

”De trodde att det var porr!”

Tack vare sin filmkarriär träffade Eva regissören Pier Paolo Pasolini i Italien. Det gjordes även ett försök att sälja in filmen Bir Türk'e Gönül Verdim i Sverige. I filmen spelar ”Norrländska Eva” en tyska som fått barn med en turkisk gästarbetare. Filmen omskrevs i Dagens Nyheter, men den svenska lanseringen misslyckades av olika anledningar.

– Vi skickade en filmrulle till Sverige, men den fastnade i Köpenhamn. De trodde att det var porr! Det var nog på grund av den engelska titeln: I lost my heart to a Turk – impossibly yours.

Idag är filmbolaget nedlagt, och många inblandade är döda, men filmen går åtminstone att se på Youtube. Om än otextad. 

Eva Abrahamsson har lyckats hittat några kontakter i Turkiet som hon hoppas ska kunna hjälpa henne att hitta en restaurerad kopia av filmen, och jag lovar att efterlysa information om filmen Bir Türk'e Gönül Verdim. Så ifall det skulle finnas några cineaster med fäbless för turkiskt 60- och 70-tal bland läsarna så är det bara att höra av sig.

Tillbaka till Jesusfisken. Det är Daniel Hafner som har uppmanat deltagarna att samarbeta. Under den här typen av träffar är hans roll att vara som en vallhund. Han skuttar runt (vid ett tillfälle kör han en lånad permobil) och ser till så att alla har det bra och växlar några ord med var och en.

Inte bara präst

Under träffarna är han mer en medmänniska än en präst, menar han. Som en isbrytare som får igång samtalet. Han pratar om de tre T:na: tillit, tillåtelse och tillförsikt. I början undvek Daniel Hafner att prata för mycket om Gud, men nu blir det mer av den varan.

– Vi pratar jättemycket teologi och ondska och godhet. Herrarna är fromma som lamm numera, skrattar Daniel Hafner.

– Det har aldrig funnits ett missionerande syfte, men flera längtar efter teologisk fördjupning, fortsätter han. 

Numera har de ”predikoverkstad” ibland. Då hjälper herrarna till att skriva predikningar.

– Det blir lite som konfirmandundervisning fast den gamla skolan.

Herrklubben har utvecklats en hel del på de dryga sju år som den har funnits. Den har fått efterföljare i andra församlingar, exempelvis Zega gubbar i Segeltorp. Och Daniel Hafner är noga med att påpeka att träffarna inte bara är för änklingar. Kvinnor är också välkomna. Herrklubben har också växt.

Anders Alm menar att Herrklubbens popularitet är på gott och ont. När han först gick med var de bara åtta deltagare. Numera ligger antalet runt 30.

– Vi hann med mycket mer när vi var färre. Nu när vi är fler så blir det andra saker, och vi hinner kanske inte med de där samtalen.

Svårt att hitta ett sammanhang

Men vad säger det om män att den här typen av samlingsplats behövs? Och att media har varit så intresserade av att skriva om Herrklubben?

– För män är det svårt att hitta ett sammanhang om man inte har några specialintressen som man kan samlas kring, tror Kenneth Andersson.

Han är varken änkling eller uttråkad, men har ändå kul när gruppen möts. Det var faktiskt hans fru som tipsade honom om Herrklubben. Kenneth är dock redan del av ett annat sammanhang, eftersom han är medlem i Svenska Kennethklubben, som bara en Kenneth (eller Kennet, Cenneth eller Kennert) kan vara.

De har till och med en kollega i riksdagen, vice talman Kenneth G Forslund – Årets Kenneth 2022 – bjöd in Kennethklubben till riksdagen en gång. Och de har förstås en namntionalsång: ”Jag heter Kenneth”, skriven av inga mindre än Kenneth & the Knutters.

Men nu är korven uppäten, och prästgården börjar tömmas på folk. Efter sommaren lär de samlas här igen. Under tiden hittar du all information om Herrklubben här.

Joakim Vestlund