Stina mådde bra under graviditeten med Emric och förlossningen satte igång på dagen D, den 16 augusti. Det såg ut att gå hur bra som helst.
- Värkarna satte igång på morgonen och jag kom in till förlossningen på Huddinge vid tio. Vattnet gick vid tolv och kvart över två var han ute. På läkarundersökningen på utskrivningsdagen hade han utmärkta värden. Nytt för i år är att de också mäter syresättningen i blodet och den visade att Emric inte hade tillräckligt syre i blodet, men läkaren trodde först att det var fel på apparaten, berättar Stina.
Vi äter frukost hemma hos Stina och Tomas. Emric som hunnit bli tre och en halv månad sitter med. Han jollrar ikapp med oss. Det är svårt att tro att han varit allvarligt sjuk, svävat mellan liv och död, men så var det den första månaden.
Hjärtfel
Blodet som gick in i Emrics högra del av hjärtat fortsatte inte in i den vänstra delen för att syresättas, utan det gick direkt ut i blodomloppet igen. Det var det som gjorde att han inte hade tillräckligt syre i sitt blod.
- Vi blev jätterädda. Hans syresättning låg på 60 procent och det ska ligga på 90 procent för en nyfödd.
Ballongsprängning
En hjärtspecialist, som arbetade sin sista dag just den här dagen – bara det ett mirakel, undersökte Emric och gav diagnosen: operation med ballongsprängning direkt och senare en stor hjärtoperation.
De flyttades från Huddinge till Karolinska sjukhuset i Solna. Ballongsprängningen gick bra, men på natten blev Emrics värden dåliga igen.
- De hade lagt honom i en ecmo, en lunga utanför kroppen. Det gjorde de för att Emric trodde att han fortfarande var i min mage och inte behövde andas själv.
Kritisk tid
På Emrics elfte levnadsdag gjordes den stora hjärtoperationen i Lund. Tiden dessförinnan var som en berg- och dalbana för Stina och Tomas. Ena dagen var Emrics värden bättre och nästa gick de ner igen.
- Tiden efter ballongsprängningen var kritisk. Kanske skulle han inte klara det, kanske inte. Jag frågade hela tiden ”Hur kommer han må imorgon?” och de svarade att ni måste ta en dag i taget. Tomas klarade ibland inte av att gå upp till Emric, men jag var tvungen för att förstå.
Vi gifter oss nu!
Tomas ville såklart vara kvar på sjukhuset och anmälde vård av sjukt barn till Försäkringskassan, men fick nobben. Han hade inte ett faderskapsintyg och det gick inte att ordna på sjukhuset.
- Vi bestämde oss då för att gifta oss här och nu på sjukhuset. Vi hade tänkt göra det senare, men nu kändes det akut. Så vi följde skyltarna i korridorerna till sjukhuskyrkan. Det var där vi träffade sjukhusprästen Mona Lindberg.
Det hade gått sex dagar sedan förlossningen. Sex kaotiska dagar med mycket oro. Stina hade inte duschat sedan förlossningen och de var båda två klädda i mysoveraller. Mona svarade att hon visst det kunde viga dem, men de borde duscha först och hämta kläder. De bestämde att bröllopet skulle ske dagen efter.
- Vi ringde våra familjer och morföräldrarna. Sammanlagt var vi tretton och vi hann också åka hem efter kostym och klänning. Jag hade ingen vit klänning så jag tog en röd. Vigselringar hann vi inte heller köpa, utan vi bytte våra förlovningsringar. Mona var så flexibel i allt. Hon kunde viga oss klockan nio på kvällen om det skulle behövas och hon respekterade vad vi ville. Det blev en värdig känslosam vigsel.
Sjukhusprästen bad för Emric
Under vigseln spelades ”Du finns inom mig” som hade blivit Emrics sång under graviditeten. Alla grät en skvätt, Mona Lindberg predikade och bad för särskilt för Emric. Efteråt åt de bröllopsmiddag tillsammans på restaurang. Och dagen efter bar det av till Lund.
- Mona kom innan vi åkte och bad för Emric. Det var så fint. Vi behövde all positiv energi vi kunde få. Vi är inte direkt troende, men i en kris som den här så kändes det så skönt att hon kunde be.
Stina tror nog att det finns en Gud uppe i himlen.
- Mona tror att Gud finns i allt. Min tro är mer naiv och jag kan inte sätta ord på den.
Nu är hon vår präst
När de var nere i Lund besökte de inte sjukhuskyrkan där, utan kontakt med Mona Lindberg istället som ringde och frågade hur det gick. Stina och Tomas tyckte så mycket om Mona att de bad henne döpa Emric senare i Huddinge kyrka. Då pratade hon om vigseln och tiden vi gått igenom.
- Jag hade drömt om att kyrkan skulle vara full av gäster när vi gifte oss och det var den på ett sätt. Vi fyllde sjukhuskyrkan på Karolinska. Sedan på dopet bjöd vi över hundra gäster, så vi vände på det kan man säga.
Till sommaren planerar de en bröllopsfest och om de förnyar sina löften ska de fråga Mona Lindberg om hjälp.
- Hon är vår präst nu. Och hon är inte ”prästig”. Hon är en varm människa och inte bara präst.
Månaderna har gått och livet rullar på. Hur känns det nu när du fått lite perspektiv?
- Det känns inte som om jag har varit med om det. Jag tror att kroppen stängde av. Jag vet ju att det hänt för att jag har pratat så mycket om det... det värsta var nog ballongsprängningen. Då var vi panikslagna, grät och tänkte; nu skär de i vårt barn. Sedan släppte det och under den stora hjärtoperationen, som tog en hel dag, var vi nästan likgiltiga. Vi försökte sova mest.
Kom varandra nära
Stina hade inte sett Tomas gråta innan Emric kom. Under den första månaden grät och tröstade de om vartannat. De hade varit tillsammans i fyra och ett halvt år, men inte gått igenom en kris förut.
- Nu är vi otroligt tajta. Vi håller varandra om ryggen och är en familj, för vi hör ihop.
Stina och Tomas behövde stöd när de gick igenom sin kris. Det är i sådana lägen sjukhuskyrkan hjälper. Stina tycker att de blivit förändrade efter krisen, mindre materiella. Förut ville de köpa ny soffa. Nu uppskattar de vad de har och ser det fina i att bara vara hemma.
Helena Thorén