– Åh. Det är så vackert. Jag vill nästan gråta. Det känns i hela magen, säger Maj-Lis och klappar sig över magtrakten. De sista tonerna av Blott en dag har klingat ut på det lätt ostämda pianot, som vår kyrkomusiker gjort det allra bästa av.
– Javisst är det så att känslorna sitter i magen, Maj-Lis. Och det är lite skönt att gråta en skvätt ibland, eller hur?
Maj-Lis som nyss svurit som en borstbindare över hur kallt det är i rummet, är alldeles harmonisk. Det är trångt i det lilla rummet som ska rymma boende från flera våningar med rullstolar och rollatorer.
Det är Kyrkstund som vi kallar andakterna på Magdalenagården. Här bor äldre med stora omvårdnadsbehov, många har avancerad demenssjukdom.
En del av den traditionella diakonin är att gå till äldreboenden för att hålla andakt. Det känns tryggt att vara förberedd, men det enda man kan vara säker på i mötet med en grupp äldre med demens, är att allt snart kan vändas över ända. Vad som helst kan hända, så det krävs ett mått av improvisation och följsamhet i andakten som mer liknar ett samtal som kan bölja åt alla möjliga håll. Vi, kyrkomusikern Birgitta och jag, gillar att gå hit och vi sitter gärna kvar efter andakten och pratar med de boende. Närvaron i nuet är det som avgör om det uppstår ett möte.
Blott en dag. Härlig är jorden. Tryggare kan ingen vara.
I en minnesterräng som börjar lösas upp är ofta musiken och gamla kära utantillpsalmer vilsamma tuvor att vila på. Att få sjunga eller bara nynna med i en välbekant psalm öppnar kanaler till minnen och känslor, gör dem tillgängliga för en stund.
– Herren är min herde mig ska intet fattas, säger Anna och reciterar sedan hela psaltarpsalmen. Den var en tröst när hon förlorade sin 4-årige son. Den är fortfarande en tröst idag när Anna är 96 år. Minnesförmågan böljar: vissa gånger känner hon inte igen mig, andra dagar kommer hon blixtsnabbt ihåg mitt namn.
Sköna psalmer, Fader vår och kyrkoårets rytm med en länk till livet utanför. Det mest efterlängtade är ändå Birgittas toner på pianot. Några blundar, andra vaggar och dirigerar med en osynlig taktpinne de djupt rotade musikstyckena. Gud kramar mitt hjärta och jag vaggar med.
–Så vackert. Jag vill nästan gråta. Det känns i hela magen, säger en Maj-Lis om igen och klappar sig på magen.
Innan vi går tar vi var och en i hand.
– Men så fint ni har fått det här! utbrister en parant dam som bott här ett bra tag. Hoppas att jag kan få komma tillbaka snart, säger hon och vinkar till oss. Som är gäster hos henne.
Anna Karin Strand Nilsson
Diakonikandidat och diakoniassistent i Maria Magdalena församling, dessutom anställd på Kafé i Gemenskap Södermalm, ett socialt kafé för människor i hemlöshet och missbruk.