Hur känns det?
− Just nu känns det som en ”jag vill tacka livet-fest”. Åldern kommer ifatt mig men jag känner ändå stor tacksamhet över att jag har blivit 80 år.
Vad gör du nu för tiden?
− I veckan ska jag spela in två helgmålsböner för SVT. Det är något jag gjort regelbundet i många år. Jag har gudstjänster på Stadsmissionen en gång i månaden med lite sköra människor, och så predikar jag i Djursholms kapell regelbundet. På söndag ska jag avtackas i Slottskyrkan, efter mer än 30 år som hovpredikant. Jag recenserar i Kyrkans Tidning och skriver artiklar både där och på andra ställen. Jag är inte sysslolös, men nu börjar jag trappa ner. Jag känner att nu ska jag gå i pension.
Har du någonsin ångrat ditt vägval?
− Nej, det har jag inte gjort.
Är det någon särskild händelse från din tid som biskop som du fortfarande bär med dig?
− Jag måste nämna Estoniakatastrofen. Den var visserligen under domprosttiden, men TV-gudstjänsterna som jag ledde var väldigt betydelsefulla för många. Att inviga Pridefestivalen 2004 var också roligt eller talk-show med Ola Lindholm. Men det jag mest bär med mig är nog alla visitationer och närkontakter med församlingar. Och alla samtal med vigningskandidaterna. Jag tyckte att det var roligt att vara biskop, jag trivdes med det.
− Och en annan sak. År 2000 gick Svenska kyrkan från att vara en statlig kyrka till att bli en fri kyrka. I samband med det blev jag dömd i hovrätten för civil olydnad, för jag att jag vägrade lämna ut brev som skrivits av präster i stiftet. Då menade hovrätten att eftersom jag var en statlig tjänsteman, som ledare för domkapitlet, måste jag lämna ut dem till en journalist. Men jag menade att de hade skrivit det som själavård. Jag blev dömd till böter, som prästerna omedelbart samlade in pengar till.
Till sist, vad ser du närmast fram emot?
− Jag ser fram emot helgen när jag ska avtackas och predika i Slottskyrkan, och sen ha en lunch med goda vänner efteråt. Jag ser fram emot själva firandet.
− Sedan jag gick i pension har jag skrivit sex böcker, varav den senaste handlar om Stockholms stifts historia, Från stor stad till storstad. Det var roligt att skriva om och det är viktigt att vi inte tappar bort vår historia. Jag skrev den under pandemin för att jag inte hade något att göra, men också för att jag saknade den när jag var biskop. Jag hade velat att det fanns en sådan bok som man kunde sätta i handen på nyanställda och vigningskandidater. Jag skrev också en bok om Ingmar Bergmans filmer, vilket var jätteroligt. Biskopstiden var arbetsmässigt påfrestande och det var roligt att göra något bara av lust. Kanske jag kan sätta igång med något nytt skrivprojekt.